samlaren.org

Kristallmottagare

- I radions barndom var det en oerh�rd brist p� radiokomponenter och gemene man, som k�nde det begynnande behovet av vetskap i radiov�gornas mystik, fick prova sig fram p� olika s�tt. Man hade h�rt att man kunde ta emot radiosignaler fr�n England i b�rjan p� 20-talet och detta ledde till ett experimenterande p� alla "mottagarsidor", i Europa. Av en konstig anledning kommer jag ih�g, att jag sett ett oerh�rt roligt fotografi med patienter p� ett milit�rsjukhus, f�r skadade i f�rsta v�rldskriget, liggande i sina s�ngar som lyssnar p� "radiouts�ndning", n�gonstans i Europa. Det m�ste ha varit strax efter 1918 och alla hade v�ldigt otympliga telefonh�rlurar. Alla s�g ovanligt muntra ut. Har inte bilden kvar, men "minnet" �r fortfarande kristallklart (!).

- Apparaten (mottagaren) p� bilden fanns sedan beskriven i b�rjan av 20-talet (1921 tror jag?) i Sverige. Jag vill redan nu tala om att n�stan all litteratur i radio�mnet fr�n 20-talet, har s�lts hos mig men jag vill p�peka att allt finns bevarat i mitt huvud. Det �r d�rf�r som jag skriver denna artikel. Man kan inte med tiden "drunkna i gamla tidningar" och gulnande b�cker. Det enda, som jag sparat �r radior�r genom tiderna och en och annan gammal radios�ndare (samlarlicens kr�vs).

- Tillbaka till mottagaren beskriven p� svenska 1921. Det var en beskrivning p�, hur man lindade en stor fast spole p� ett pappr�r och inuti fanns en mindre papprulle, som kunde skjutas inuti den f�rsta. Allt var uppriggat i TR� och "betj�nades" av ett par skolflickor, som lyssnade i h�rlurarna (foto). Allt �vrigt fanns med, ritning p� alla "tr�delarna" och pappersspolarna ocks�.

- Konstruktionen var gjord s� att det var en kombinerad avst�mningsspole och variometer, p� samma g�ng. Vridkondensatorer fanns inte att f� tag p� i st�rre kvantiteter, i tidigt 20-tal. Genom att skjuta in en tredjedel av hela avst�mningssystemet in i "sig sj�lv", minskades induktansen som samtidigt �stadkom sj�lvinduktion (resonans), genom den kapacitiva verkan mellan tr�dvarven.

- Jag menar d� mellan "statorspolens" tr�dvarv och "variometerspolens". Inte mellan tr�dvarven, sinsemellan p� varje spole. Det fanns med andra ord ingen fast kondensator heller, i dessa mycket tidiga mottagare, en som kunde ha hj�lpt till med parallellresonansen. Parallelliteten beh�vs f�r att f� en "str�mf�rst�rkning", vid �nskad frekvens. Det hela (resonansanordningen) kan beskrivas, som en seriekoppling av tv� spolar (den ena med en tredjedel mindre, i induktans) varav "variometerspolen" skapar en parallellkapacitans till den st�rre spolen (trots att de �r elektrisk kopplade, i serie).

- Det hela medf�rde ett lite mera behov av kopparlindningar, men den oisolerade koppartr�den, var det ingen brist p� vid den h�r tiden. Till saken h�rde att man lindade med mellanrum ocks� och detta medf�rde att man kunde "tappa av" lite var som helst, l�ngs den yttre spolen ("statorspolen"). Det var inte s� noga heller med kontrollen av var den "den r�tta" resonansinduktansen hamnade, f�r en viss radiostation. Sl�pkontakten utanp� kunde hamna lite olika beroende p� l�get av "variometerspolen" (den som gick inuti) och detta kunde markeras med blyertsstreck p� tr�plattan, f�r �nskad station.

- Skulle en �nskad station hamna alltf�r l�ngt ut eller f�r l�ngt in med "variometerspolen", valdes ett nytt l�ge f�r densamma och ny resonansen kunde d� s�kas med sl�pkontakten p� "statorspolen". I ytterl�gena f�r inskjutningsspolen ("variometerspolen") var resonansen "flack" och inte s� bra. Varf�r allt var gjort i tr�, kan f�rklaras med att sl�panordningen skulle SPIKAS fast p� spolgavlarna. Konstruktionen var ganska genial, den "fixade" b�de avst�mningsspolen och "avst�mningskondensatorn" (variometerspolen) p� en g�ng. M�nga l�rda forskare p�st�r att det �r den motriktade induktansen, som �stadkom resonansen men det vet ju var och en inom radioteknik, att s� �r inte fallet.

- Motriktad induktans f�rsvagar bara "huvudinduktansen" (i den st�rre spolen). Den h�r seriekopplade variometeranordningen hade ganska imponerande dimensioner. Det handlade om flera decimeter i l�ngd och n�gon decimeter i diameter. Det gick, som sagt �t en hel del oisolerad koppartr�d. Hur man kopplade de tv� spolarna kommer Ni ju ih�g, det var ju i serie, men det fattas ju ytterligare en viktig komponent, f�r att man skulle kunna avlyssna radiov�gorna i luften. Jag menar n�mligen detektorkristallen, som hade till uppgift att "halvera" det fruktansv�rt h�ga sv�ngningstalet i resonanssystemet (HF-frekvens runt 1 MegaHertz).

- Kristalldetektorn skar av ena perioden och s�nkte sv�ngningstalet till h�lften. Varje v�gtopp varierade nu i takt med s�ndarmikrofonen l�gfrekvens (audiosignal) och h�rtelefonens membran kunde nu hinna sv�nga med i "amplitudmodulationstakten", i den tidigare inkommande H�gFrekvensen (HF). Den h�r konstruktionen var nog v�rldens f�rsta "nerr�knare", utan att man visste om det. Kristalldetektorn bestod oftast av kiselkarbid, som kunde hittas i gamla slaggh�gar, fr�n gruvor och vid spr�ngningsdagbrott. Stenarna var av "blyertskarakt�r" och skimrade lite, likt silvermalm. Hade man tur, kunde man komma �ver den �tr�v�rda stenen, den med sp�r av germanium, oftast fr�n utlandet. Det var dock r�tt s�llsynt, i den h�r tidiga radioepoken. En h�llare f�stes fast p� halva stenen och resten fick g�ra kontakt mot en syn�lsspets, eller r�ttare sagt, syn�len kunde flyttas omkring p� kiselkarbidstenen.

- Ganska snart kunde man hitta en s k "�verg�ng" i kristallstrukturen och en svag "h�lvandring" av elektroner kunde uppenbara sig. Denna "h�lvandring" gick i motsatt riktning, mot elektronstr�mmen, som d�rmed bara kunde g� �t ett h�ll nu. En likriktare, med l�gt "framsp�nningsfall" hade nu konstruerats. Kristallen och en h�gohmig telefonlur (eller h�rtelefon) kopplades sedan i "serieparallell" med avst�mningsspolens (statorspolens) �vre del inkl. antennen och "kondensatorspolens kalla" nedre �nde, mot jord.

- Serieparallellt menas att kristallen (�verst mot antennen) kopplades i serie med h�rtelefonen. Hela "seriearrangemanget" kopplades sedan parallellt med hela det totala resonansinduktanssystemet. Antennerna var av imponerande l�ngd och oftast med flera tr�dar parallellt, d� p� "multipelavst�nd" i kvot mellan avst�ndet och grundfrekvensen (v�gl�ngden). Det var ocks� viktigt att den totala antennl�ngden st�mde �verens med ungef�r en period i v�gl�ngd (runt 150meter).

- Inte undra p� att man satt uppe hela kv�llarna och lyssnade p� England och senare Frankrike m. fl. l�nder, med hj�lp av dessa enorma antennsystem, som gav ganska h�ga sp�nningar �ver kristallen (s�kert flera volt) och att man dessutom kunde l�gga h�rtelefonen i en stor glassk�l, gjorde n�jet �nnu roligare. D� fungerade sk�len, som h�gtalare. Den h�r serien forts�tter senare, i �mnet kristall(sk�ls)mottagare och avslutas med att vi kan konstruera en "modern" kristallmottagare, med komponenter av idag. Det g�r s�kert ingenting, 20-talsandan kommer nog att infinna sig i alla fall.

- Jag har med stor sv�righet ritat ett schema till den h�r ovan beskrivna grundvarianten (ing�ende i kristallmottagarserien), ritsystemet klarar inte riktigt av "variation" i induktanssymbolerna men det gick till slut, efter mycken tid och m�dosamt "labbande". Ha det s� bra och trassla inte in Er i all koppartr�d till spolarna eller till den imponerande antennen. Sl�pa nu kontakten p� "huvudspolen" och inte benen efter Er n�r Ni nu skall b�nka er f�r rundradiolyssning.