Sveriges 9 mårddjur – Från det största till det minsta

Vad mårddjurets föda består av skiljer sig från art till art. Vissa äter fisk, andra äter gnagare. Några äter insekter eller annat de hittar på backen som frukt, ägg eller rötter. 

Sveriges största mårddjur

Sveriges största mårddjur är järven och den därför toppar den vår lista. I den här artikeln kommer du få lära känna järven mycket väl och vad som gett den dess ett lite udda och coolt rykte i filmer och snackisar.

Andra mårddjur, som uttern till exempel, är mer anpassade för ett liv runt vattendrag. Skogsmården däremot, som är en mästare på trädklättring, är mer anpassad till att fånga byten i håligheter i träden eller i fågelbon.

Sveriges minsta mårddjur

Sveriges minsta mårddjur är småvesslan. Det är också världens minsta mårddjur och väldens minsta rovdäggdjur. Det är underarten dvärgvessla som blir allra minst bland småvesslorna.

Dvärgvesslan har en längd som gör att den ryms i en handflata och kan väga så lite som 25 gram när den är fullvuxen. 

Hur många arter av mårddjur finns i Sverige?

Vissa av mårdarterna har vuxit i antal medan andra har haft svårare att överleva, mycket på grund av människan. Ett exempel är Uttern som har utsatts för miljögifter och hård jakt under 1900-talet. Dess utbredning och totala population i Sverige har tagit stryk.

Sveriges mårddjur i fallande storleksordning

Det finns idag 9 etablerade arter av mårddjur i Sverige. Mårddjuren trivs mycket bra i den nordiska miljön där de frodats genom historien. Människan har dock haft stor påverkan på mårddjurens levnadsmiljö och utbredning och vad det inneburit kommer du få läsa mer om i bland annat i sektionerna om uttern, illern och minken.

Innan vi gör den typen av djupdykning och kollar närmare på varje djur på detaljnivå ska vi börja med att ge dig en tydlig uppfattning om mårddjurens storlek i förhållande till varandra. Tabellen som följer jämför de olika arternas vikt och längd sida vid sida. 

Jäven är Sveriges största mårddjur med en kroppslängd på 69–110 cm + svans och en vikt mellan 9 - 28 kg. Den lever främst i de nordliga barrskogarna och i fjälltrakterna i landet. Idag uppskattar man att det finns drygt 600 järvar.

Det är en mycket litet antal jämfört med populationen av andra mårddjur i Sverige. När arten var i riskzonen att dö 1969 blev den fridlyst i Sverige och sedan dessa har man sett en återhämtning i populationen. Järven är dessutom väldens största mårddjur.

Djurets föda består till en stor del av kadaver som den fryser in och för att behålla ett matförråd. Den har ibland kallat för nordens hyena. Att leta reda på kadaver är enklare och mindre riskfyllt än att jaga själv.  

Det bytesdjur järven tar själv är oftast olika däggdjur och fåglar den får tag på. Men det förekommer att järven ger sig på att fälla en hel ren. Att göra detta är en stor prestation för järven, som du kan se i följande video. Tack vare sin storlek, klor och vassa tänder har järven tron på sin förmåga att lyckas. 

En fullvuxen järv väger sällan mindre än 10 kilo. Det förkommer att svenska järvar uppnår en kroppsvikt över 25 kg, dock är det en bra bit över genomsnittet.

Mårddjur är generellt sätt smidiga djur och jägare anpassade i vildmarken, men i vildmarken är det hård konkurrens. Inte ens den stora järven är en lika skicklig jägare som varg och lo. Järven har svårt att jaga nog med föda själv för att livnära sig och sina ungar. Därför har den en hittat ett spännande knep som är anledningen varför den trivs bättre i norra än södra Sverige:

Järven använder naturen som kylskåp

En ny svensk-amerikansk studie visade 2012 att järvar har svårt att överleva utan tillgång till ett kylskåp i naturen. Järvar är inte den skickligaste jägaren i vildmarken och är därför beroende av att leva länge på djuren den lyckas döda.

Den är också väldigt beroende av att äta just kadaver, dvs. självdöda djur eller rester från andra rovdjurs måltider. Studien visade bland annat bara 13 procent av de renar som järvarna konsumerade hade de dödat själva, medan 61 procent var dödade av lodjur.

Anledningen att järvarna håller sig till de nordligare skogarna och fjälltrakterna är att där kan den använda miljön som "kylskåp" för maten får tag på till sig själv och sina ungar. Kan den inte utnyttja detta har de svårt att överleva.

Historien om bjärven - ett mytologiskt björnliknande mårddjur

Oavsett om du gillar serien pistvakt eller inte så har du säkert hört talas om bjärven. I serien gick sägnen om detta fruktansvärda rovdjur som var delvis en järv.

Grävlingen är det mårddjur det är störst sannolikhet att du träffar i naturen, eftersom den stora populationen av djuret gör den till landets vanligaste.

Det är ett väldigt stort mårddjur som kan väga upp till 16 kg. Den blir i regel 75–98 centimeter om man inte räknar med längden på svansen som är lite över en decimeter.

Det kan verka läskigt att möta en grävlingen i skogen när det börjar skymma, eller när som helt för den delen. Men det kanske inte är lika obehagligt som du kanske tror. Grävlingen har fått ett rykte av att vara läskigare än den faktiskt är. Vi knacker hål på myten i den här sektionen och du lär dig hur grävlingen förhåller sig till människor. 

Grävlingens varierande föda 

Djuret har äter en bred samling föda vilket så klart är den fördel när det kommer till överlevnad och förökning. Födan består av daggmask, lök, säd, smågnagare, insekter, ägg, as, rötter, lökar, frukt och bär. Den lång lista med av lämplig mat för grävlingen ger den goda förutsättningar att hitta något att livnära sig själv och sina ungar med.

Myten om grävlingen som skrämt många

Om du trots allt råkar träffa på en grävling kan det vara bra att tänka på att djuret ändå har ett hårt bett och du bör därför inte provocera djuret. Även fast historien om grävlingens hårda bett bara är ett påhitt. 

Hur grävlingen uppfattas av människor världen över

I barnboken det susar i säven framställs grävlingen som en vänlig och vis och det ger uttryck för att vi i Sverige har så mycket ont att säga om den svenska grävlingen. I andra länder ogillar däremot djuret. I Frankrike är det en förolämpning att blir kallade för grävling och i USA används djurets namn för att beskriva ett beteende som är irriterande.

7. Utter - En skicklig simmare som gillar fisk

Precis som ändra mårddjur är uttern ett långsmalt, smidigt djur med korta ben. Den har ett brett huvud och en lång muskulös svans. Den har ljusbrun päls som blir ännu ljusare längs magen. Runt halsen är den mer vit än brun i en form som påminner om en haklapp på ett barn.

Uttern är ett mycket revirhävdande rovdjur

Djuret skaffar sig ett revir, gärna med mycket med fisk, som den sedan är mycket benägen att försvara. Uttern är ett mycket revirhävdande mårddjur. Den lämnar spillning för att markera sitt revir. Som många andra mårddjur är den aktiv nattetid. Ser du den på land kan du iaktta hur den rör sig genom att skutta fram.

Uttern trivs särskilt bra i vatten och är en skicklig simmare. Den har simhud mellan sina fem tår och en päls som stöter i från sig vatten håller djuret mindre blöt trots att det gärna spenderar mycket tid i vatten. En anledning till att den är en bra simmare är kanske dess fallenhet för fisk.

Den äter också små däggdjur, groddjur och kräftdjur. Till och med småfåglar den kommer åt går ner. När den behöver hitta mat vänder den sig i första hand till vattendrag där den vet att det finns rikligt med fisk och gör vad den kan för att fånga sin måltid.

Utsatt för miljögifter och är numera fridlyst

Uttern har varit vanlig i hela landet utom på Gotland. Tyvärr har djurets levnadsområden har utsatts för miljögifter som PCD och DDT under långa tidsperioder genom 1900-talet. Utterns skinn betraktas också som mycket värdefullt och den jagats i syfte att komma åt det som handelsvara.

Utterjakt har också förekommit för att man sett djuret som en konkurrent om fiskeområden. Arten var nästan helt utrotad när den fridlystes i Sverige 1969. Tack vare detta upphörde jakten och tillsammans med den minskade föroreningen med miljögifter i naturen har man sett att uttern återhämtat sig.

6. Skogsmård - En mästare på att klättra i träd

Det fjärde största mårddjuret är skogsmården som också går under det typiska namnet mård. Den kännetecknas av en brunglänsande päls och en gräddvit strupe. De har större ögon än andra mårddjur. Skogsmården tycker många är väldigt söt, den ser verkligen ut som något man hade kunnat ha i form av ett gosedjur till sina barn, då det skulle vara älskad.

Ett av Sveriges vanligaste mårddjur

Mården är litet rovdur men trots sin storlek och det söta utseende är den en mycket skicklig överlevare. Den är så skicklig på att överleva att det idag finna uppskattningsvis finns 100 000 skogsmårdar i Sverige.

Skogsmården är nästan lika skicklig som Ekorren på att klättra i träd och det gör att den relativ lätt kan hitta skydd och jaga byten i träden. Den trivs bäst i äldre skog. Om du vandrar i skogen någon dag, och har mycket tur, kan du få se hur den kastar den sig mellan trädkronorna.

Det som kännetecknar stenmården från andra mårddjur är en vitaktig halsfläck, en ljus persikofärgad eller gråaktig nos, och nakna trampdynor. Den påminner också om skogsmården förutom att den har en lite längre svans, mer avrundande och mindre öron som sitter bredare isär samt ett avsmalnat, något längre huvud.

Den rör sig också mer krypande med ett lite annat rörelsemönster än skogsmården som snarare påminner om det hos en iller.

Stenmård är fortfarande ovanlig i Sverige och förekommer i mest södra delarna av landet. Det Sveriges nyaste mårddjur. Innan 2018 räknades den inte ens som ett Svenskt mårddjur men efter en upptäckt vid ett hönshus i Skåne ändrades statusen.

Stenmårdens kropp når en längd omkring 45 centimeter om man exkluderar den ca 25 centimeter långa svansen. Vikten ligger kring 1,3 kg för honan och 1,7 kg för hanen.

2018 upptäcktes stenmården i Sverige

Mars 2018 påträffades en stenmård för första gången i Sverige. Upptäckten gjordes av en jägare som sköt djuret vid ett hönshus i nordöstra Skåne och rapporterade det till Artportalen. Sedan dess har det det vid upprepade gånger kommit in bilder och rapporter från olika håll om en population av djuret som gjort att Artdatabanken numera klassar Stenmård som bofast och reproducerande. 

Stenmården är vanligt förekommande i Danmark och artdatabanken skriver i en artikel på sin hemsida att det är en förklaring till att djuret nu finns i Sverige är att djuren åkt som fripassagerare på lastbilar som körts över Öresundsbron till Sverige. 

Är stenmården verkligen ny i Sverige eller bara en återvändare?

Visserligen gjorde fyndet av stenmården år 2018 att det räknas som Sveriges nyaste mårddjur.

Den nya upptäcken i Sverige behöver inte betyda att den aldrig funnits här. Naturforskaren Sven Nilsson som levde under åren 1787 - 1883 beskrev nämligen Stenmården svenska faunan under 1800 talet. (Källa: Artdatabanken). Om det vara en stenmård han talade om kan inte jag säga säkert, men att vida utbredda populationen i Danmark tyder på att djur kan ha migrerat över landsgränsen vid en tidigare tidpunkt i historien också!

Mink har en fin mörkbrun päls med en vit fläck under sin haka. Den har en som kroppsbyggnad gör den väldigt smidig och har en bra förmåga att ta sig fram på mark, i vatten och i träd. Den väger i regel mellan 1 - 1,5 kg.

Togs till Sverige från USA i syfte att producera minkpäls

Minken är ursprungligen ett nordamerikansk mårddjur togs till Sverige i syfte av pälsdjursuppfödning. Minkens päls har varit en handelsvara med hög efterfrågan. De minkar som finns i Sverige är djur som flytt från minkfarmer.

Så blev minken ett hot mot det svenska ekosystemet

På grund djuret inte funnits i Sverige tidigare och togs hit syfte att producera minkpäls var det en ett fullständigt nytillskott i ekosystemet i Sverige. Minkens förmåga att överleva och frodas i många miljöer i Sverige har gjort den till ett av de största hoten i skärgårdsmiljöer i landet. Markhäckande sjöfåglar i Sveriges kustband är de djur som är allra mest utsatta för detta slipade rovdjur.

Minkjakt - En åtgärd för att skydda den Svenska artrikedomen

Minkjakt har blivit populärt och är en viktigt åtgärd för att bevara Sveriges artrikedom och skydda fåglar och vattenlevande djur. Eftersom minken betraktas som en invasiv främmande art på grund av dess ursprung i Nordamerika och den skada de orsakar i den svenska naturen hjälper minkjakten till med att hålla ekosystemet i kontroll.

3. Iller - Ett populärt husdjur som kan tränas av människor

Den svenska illern är nästan lika stor som en mink. Det är ett starkt och spänstigt djur som rör sig fram med smidighet. Till skillnad från minken som bara lever i det vilda (när man inte håller den på instängd minkfarmar) är illern ett populärt husdjur med egenskaper som lämpar den för att tränas och lyssna till instruktioner från människor.

Illern är päls är mörkbrun som bas men har ofta inslag av vitt runt om på kroppen. Framförallt magen och runt huvudet brukar man se gulvita fläckar som framträder i den annars bruna pälsen. Illern blir ofta äldre i som husdjur än i vilt tillstånd. Som tamdjur blir det i regel över 10 år men som rovdjur i det vilda dör den ofta innan den når 8 års ålder. Det kan tolkas som att den hårda miljön i vildmarken tär hårt på djuret.

Illern härstammar är inhemskt till Europa och i Sverige är den vanligast i de södra regionerna. Den hade en stor uppgång i population under 80-talet, troligtvis på grund av rävskabb som drabbades dess naturliga konkurrenter om föda och område. När rävarna återhämtade sig minskade populationen av illrar igen. Illern är också ett av de mårddjur som förekommer på Gotland.

Saker som gör illern till ett populärt husdjur

Människan har haft illrar som tamdjur i tusentals år och tidigt användes de till att spåra och fånga kaniner och råttor. Illern kan tränas till att blir näsan rumsrena. Det händer att man tänker på illrar som opålitlig och ilsken, det är trots allt ett rovdjur till naturen.

Djurägare som tar väl hand om sin iller upplever dock att den är nyfiken, vänlig och lekfull. Den trivs mycket bra i sällskap med hund och katt men är inte lämplig att ha tillsammans med kanin, fågel och små gnagare eftersom dessa kan räknas till illerns till naturliga föda.

Illern används också flitigt i jakt av kanin och gnagare. Den är såklart ytterst slipad när det kommer till på att spåra och jaga ifatt dessa. Illern är spännande i det att den finns både som jaktdjur och vilddjur. Det finns även många jägare som jagar illrar som lever i det vilda, både av nöje och för att kontrollera populationen. Den svenska illern är inte lika revirhävdande som andra mårddjur. Det är lätt att spekulera i om detta har någon psykologisk koppling till att den fungerar särkilt bra som husdjur.

Fördes till Nya Zeeland och orsakade förödelse

Illern var ett av de mårddjur som introducerades på Nya Zeeland av Européer när de besökte ön när de utforskade andra kontinenter. De hade med sig en population som sedan smet och började föröka sig i vildmarken. Då Nya Zeeland inte hade några naturliga rovdjur innan dessa djur kom till landet har det fått stora konsekvenser för ekosystemet under många århundraden som följt sedan dessa. Många inhemska arter har flaggat utrotningshotade som konsekvens och andra har helt blivit utdöda.

Liksom alla mårddjur har illern doftkörtlar. Dessa används av mårddjuren av lite olika syften, det kan vara till exempel att markera revir och som försvar. Skunken som också är ett mårddjur, som visserligen inte finns i Sverige, men som är välkänd för sina doftkörtlar. Som tur är för alla illerägare är husdjuret lukt betydligt mer uthärdlig än skunklukt.

Doften minskar om husdjuret kastreras för att den är kopplad till könshormoner men för många är inte ens detta nödvändigt. Något som sällan behövs är att operera bort analsäckarna (doftkörtlarna som avger lukten) men i undantagsfall vara på tal om man har ett mycket illaluktande djur.

2. Hermelin - Mycket modig för sin ringa storlek

Hermelinen är ett väldigt litet rovdjur men som på grund lilla storlek får lov att hålla sig till mindre byten. Hermelinen föredrar en föda som består av råttor och små kaniner som ger mycket mat att festa på.Hermelinen väger mellan 150-450 gram och har en lågsmal kroppsbyggnad med korta ben, små öron.

Mycket modig för sin ringa storlek

Trots att den är liten är hermelinen inte särskilt skygg. Innan den jagades till ett betydligt mindre population än idag var det lätt att stöta på dem. Numera är det relativt ovanligt att man träffar på djuret, men det är beroende på vart man bor också. Antalet i Sverige är okänt men enligt artdatabanken är populationen utbredd över hela Sverige och djuret bedöms som livskraftig.

Det som främst kännetecknar hermelinen mot andra liknande mårddjur, som t.ex. småvessla, är att den svarta svansspetsen. Djuret rings storlek och nätta kroppsbyggnad gör den till är ett av de få rovdjur som kan följa små däggdjur in i deras bon. Av samma anledning har den lätt att ta sig in i fågelbon och komma åt näringsrika ägg kommer åt byten på marken.

Ändrar färg på pälsen med årstiderna

Hermelinens färg varierar med årstiden. På sommaren är pälsen brun ovantill och vitgul på undersidan. På vintern blir djuret istället helvitt. Svansens topp är dock ett undantag, som behåller den svarta färgen året om.

Tidigare var detta mårddjuret utsatt för mycket jakt. Under 1950-talet sköts det över 6000 hermeliner i Sverige varje år. Pälsen från hermelinen har historiskt sett haft ett stort handelsvärde. Redan långt tillbaka i tiden var den eftertraktad.

Du har säkert sett dessa historiska målningar i böcker eller på museer där man ser djurets skinn på kunga­mantlar och som pälsbräm på fina damers dräkter. Idag får hermelinen endast skyddsjagas för att förhindra skada på sin egendom. Hermelinen får endast skyddsjagas för att förebygga skada i trädgårdar och tomter.

Småvesslan är det minsta mårddjuret i Sverige och det sista på vår lista. En småvessla påminner om en hermelin men är någon mindre, saknar hermelinens svarta svansspets och har en kortare svans sett till djuret längd. Den förkommer runt hela norra halvklotet.

I Sverige finns småvesslan utspridd i hela landet förutom på Gotland. Precis som med många andra mårddjur har även småvesslor introducerats på Nya Zeeland, vilket har fått stora konsekvenser för landet ekosystem.

Olika typer av vesslor

Det finns tre typer av vesslor i Sverige. Småvessla, snövessla och dvärgvessla. Småvessla finns främst till söder om Norrland och snövessla förekommer framförallt i landets norra regioner. Dvärgvesslan är den tredje typen som lever uteslutande i den svenska fjällvärlden.

De som skiljer vesslorna åt är deras färg på pälsen och deras kroppsstorlek. Småvesslan har en rödbrun överdel och en vit underdel längs magen under sommartid. På vintern ändrar pälsen färg till helvit. Snövesslan förblir förblir däremot helvit året om. Dvärgvesslan som lever i de Svenska fjällen är världens minsta rovdäggdjur. Den väger inte mer än 25 gram och knappt en decimeter i storlek.

Konsten att jaga som världens minsta rovdjur

Vesslan är en liten med duktig jägare som klara sig bra trots dess ringa storlek. Vesslor dödar sin byten med ett bett i nacken. Den äter små gnagare, småfåglar, insekter och amfibier. Ibland kan det ta kaniner och det äter även kadaver som den kommer över. Även om vesslan är farlig för sina offer är farligt att vara en vessla i Sverige också. Inget annat rovdjur i Sverige har så många naturliga fiender detta Räv, ugglor & rovfåglar och katter är det främsta hoten.

Djurets höga ämnesomsättning gör att det måste äta väldigt ofta. En studie som publicerades i England fann ett fullvuxen hona åt 220 smågnagare på 90 dagar. Det är 2,4 smågnagare per dygn! Det kräver därför att den finns gott om bytesdjur i miljön för att djuret ska klara sig.

En vild vessla har enligt en engelsk studie bara 2% chans att överleva länge nog att bli över 2 år från det att den föds. I fångenskap eller om de är extremt lyckligt lottade i vildmarken kan de dock leva till att bli 10 år gamla. Idag får småvesslan endast skyddsjagas för att förhindra skada på personlig egendom.

Avslutande tankar kring mårddjur

I de här artikeln hoppas vi att du har lärt dig en hel del om mårddjuren. Mårddjuren är fascinerade djur alla är mycket skickliga jägare. De olika egenskaperna arterna har gör dem olika kapabla att överleva och fortplanta sig i sina hemmiljöer. Inte alla mårddjur som lever i Sverige idag är inhemska. Minken är ett av djuren som har tagits till Sverige och släpps ut i det vilda för att föröka sig i en rasande takt tack vare dess effektiva anpassningsbart till miljön.

På många håll i landet har åtgärder vidtas för att kontrollera bestånden av mårddjur till mer hållbara populationer. Vissa mårddjur utför risker (som den införda minken exempelvis.) för att de skadar andra djurbestånd medan andra kommit att bli alldeles för få till och måste skydda från utrotning. (t.ex. Järv och utter) Genom att läsa den här artikeln hoppas vi att du ska få upp ögonen för dessa djur och att vi har väck en nyfikenhet att lära dig mer.