Historik
- ️Mon Jul 17 2017
I Göteborg förr och nu, utgåvan 2000, skrev Björn Döbeln, som är en mångårig medlem, artikeln Göteborgs Hembygdsförbund:
Funderingar efter 50 år
av Björn Döbeln
Vad är det som gör att man hela sitt vuxna liv känner sig engagerad och intresserad av sin storstads ”hembygd”?
Kanske är det minnet av lukten från ekollon och höstlöv i Slottsskogens backar, ljudet från varvens nithamrar, åsynen av gamla hus och gårdar i Majorna, Haga och Masthugget som skapat förutsättning för att man skall behålla den starka känslan för barndomens och livets hemstad.
Mitt intresse för Göteborg och stadens öden har alltid varit starkt. Kanske började det redan i skolan, när man skulle skriva hemuppsats, och valde att berätta om Skansen Kronan eller Ett besök på Sjöfartsmuseet. Kanske var det bilderna och texterna i Fredbergs Det gamla Göteborg som satte fantasin och tankarna i rörelse. Det var en fröjd att från Dicksonska biblioteket släpa hem portföljen full med spännande och intressanta faktaböcker om staden och dess olika delar, böcker som ökade nyfikenheten och därmed också kunskapen om Göteborg.
Den praktiska upplevelsen betydde kanske ännu mer. Jag minns en spårvagnsresa med Ringlinjen, som förde mig från hemmagatorna i Olivedal till spännande och okända kvarter i trettiotalets Nordstan med Cellfängelset på det längesedan utplånade berget vid Lilla Bommen. Just denna första resa ”alldeles ensam”, men med mammas goda minne och vetskap, kommer jag ihåg.
På en av den öppna släpvagnens enkelplatser klamrade jag mig fast och njöt av hjulens gnissel och kopplingens oväsen i svängarna. Det var minst lika bra som berg och dalbanan på Liseberg! Allra bäst var nog ändå alla cykelturer runt om i stan, speciellt de som förde mig längs kajer och kranar långt förbi Fiskhamnen och Klippan ut till Röda sten!
I scouterna kunde man erövra en mängd specialmärken i de mest skilda ämnen. Sedan syddes tygmärkena fast på ärmen som bevis på sjukvårdskunnande, hembygdskunskap, astronomivetande och jag minns inte allt. Men jag minns alla spårvagnslinjer och hållplatser som fanns i trettio- och fyrtiotalets Göteborg.
Återbördad till staden efter två års militärtjänstgöring fortsatte hembygds- och kulturintresset med specialinriktning på Svenska Ungdomsringens för Bygdekultur breda arbetsområden. Det är då Hembygdsförbundet också kommer in i sammanhanget.
Tillblivelsen
Göteborgs Hembygdsförbund stiftades den 12 maj 1950 vid ett möte i Gathenhielmska kulturreservatet. Inbjudare var Västsvenska Hembygdsnämnden, som var en samarbetsnämnd för de västsvenska hembygdsföreningarna. Det var representanterna från denna nämnd som vid mötet valdes att bilda en interimskommitté som skulle utarbeta förslag till stadgar och kalla till ett allmänt sammanträde.
Vid det konstituerande mötet fanns åtskilliga andra institutioner och föreningar representerade.
Göteborgs museum representerades av Arvid Flygare, Nykterhetsfolkets centralförsamling av Anders Bothén, kommunalföreningarnas samarbetsorganisation av Gustaf Dolfe och Ernst Pettersson. Stadsdelsföreningarna hade ett tiotal representanter och landsantikvarien Claes Claesson hade också inställt sig.
Nämndens ordförande Erik Bergendahl hälsade välkommen och förklarade mötets syfte. Dr Erik Hemlin höll sedan ett orienterande föredrag om ”Göteborg som hembygd”.
Mötet valde en interimskommitté på fjorton personer. Kommittén tillsatte så en interimsstyrelse som bestod av Erik Bergendahl, ordförande, Erik Hemlin, vice ordförande, Fridolf Wildte, sekreterare, Anders Bothén, andre sekreterare och Leif Ekman, kassör.
Förbundets första allmänna sammanträde hölls i Högskolans aula den 14 november 1950.
Erik Hemlin höll ett anförande över ämnet ”Inför ett göteborgskt hembygdsförbund” och dr John Nihlén, sekreterare i Samfundet för hembygdsvård talade om ”Staden som hembygd”. Dessutom visades för första gången filmen ”Göteborg”, som spelats in på initiativ av stadsfullmäktige i staden.
Utöver den tidigare utsedda interimsstyrelsen valdes ytterligare femton styrelsemedlemmar. Bland dessa kan nämnas Gustaf Dolfe, Elof Lindälv, Claes Claesson och Stig Roth.
Förbundets program anges i stadgarnas första paragraf:
”Göteborgs Hembygdsförbund är en sammanslutning av föreningar och enskilda för kultur- och hembygdsvård i Göteborg.
Förbundets uppgift är:
- att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden
- att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen, samt
- att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.”
När jag bläddrar i Förbundets gamla handlingar, protokoll och årsböcker kan jag konstatera att styrelsen genom alla år verkligen följt denna målsättningsparagraf.
Verksamhetens start
Förbundet började med en rivstart. I samarbete med Göteborgs Arbetarinstitut och dess föreståndare, redaktör Valter Stjernström, startades redan i november en serie hembygdsföreläsningar.
Stadsfullmäktiges ordförande Ernst Jungen inledde och bland övriga föreläsare kan nämnas professor Curt Weibull, stadsplanechefen Tage William-Olsson, landsantikvarie Claes Claesson, amanuens Otto Thulin och förbundets sekreterare Anders Bothén, som kom att bli den drivande och ledande kraften i föreläsnings- och guideutbildningsverksamheten de kommande trettio åren.
Det skulle leda allt för långt att i detalj nämna alla de förnämliga och värdefulla föredragshållare och ämnen som genom åren presenterats i Hembygdsförbundets regi. Man kan bara konstatera vilken omfattning programmen hade. Under de första tio åren hölls på Arbetarinstitutet igenomsnitt 25 föreläsningar och 12 kurskvällar för guide- och reseledarutbildningen per år!
När verksamheten startade på våren 1951 var det i samarbete med Turistbyrån. Det var stor brist på utbildade guider och reseledare. Allmänheten fick tillträde till dessa innehållsrika Göteborgsföreläsningar och det var en mängd poliser, spårvägare, taxichaufförer och affärsbiträden som tog tillfället i akt.
Förbundet startade också visningar och studiebesök i olika delar av staden. Åtskilliga kyrkor besågs och kulturhistoriska platser som Gamla Älvsborg, Sandarnas boplatser, Härlanda kyrkoruin, Fjärås bräcka och Börsen visades med goda ciceroner.
Särskilda Göteborgsveckor anordnades med intressanta föreläsningar om Göteborgs gatunamn, Luciafirandet i Göteborg och Det underjordiska Forngöteborg.
I mitten av juni 1952 var Göteborgs Hembygdsförbund värd för Samfundets för hembygdsvård sommarmöte. Det var ett mycket ambitiöst för att inte säga späckat pr gram som bjöds gästerna från övriga landet. Skulle dagens konferensdeltagare orka med samma mängd på samma tid?
Samling och start på Börsen med tal av stadsfullmäktiges ordförande Ernst Jungen och Samfundets ordförande. Mötesförhandlingar följde och sedan bjöd staden de 200 deltagarna på lunch på Trädgårdsföreningen.
På eftermiddagen en bussrundtur till Gamla Älvsborg, Guldheden, Biskopsgården och Kortedala samt Gunnebo. Middag på Liseberg med föreläsning om Lisebergs landeri av Erik Bergendahl vid kaffet.
Nästa dag båtfärd genom hamnen till Marstrand, besök på Karlstens fästning och lunch på Marstrands hotell. Båtresan på hemvägen slutade tydligen i Hjuvik, för därifrån fortsatte sällskapet med buss till Torslanda, Björlanda och Säve kyrkor, till Ragnhildsholmen, gamla Kongahälla, Bohus fästning, Kungälvs kyrka och Nordiska folkhögskolan. Middagen intogs på Stadskällaren.
Sista konferensdagen for man med buss i Bohuslän, besökte Lilla Edet och skalbankarna i Uddevalla och åt frukost på Bohusgården. Före lunchen i Tanumshede gästgivaregård klarade man av den vackra Kvistrumsdalen till Munkedal, hällristningarna i Tanum, labyrinten i Ulmekärr och Greby gravfält. Hemfärden till Göteborg gick via Svenneby, Gerlesborg, Hallinden och Gläborg. Sommarmötet gynnades av strålande sol och god stämning! Jag undrar om det inte blev lite väl mycket av allt det goda!
Remissyttrande?
I början av 1955 föreslog spårvägsstyrelsen att man skulle dra en spårvägslinje på egen banvall genom en del av Nya allén. Samtidigt ville stadsplanekontoret anordna skrymmande cirkulationsplatser i allén och Kungsparken och avsevärt bredda Parkgatan. Då skulle ett stort antal av de vackraste träden i allén försvinna.
Hembygdsförbundets styrelse behandlade förslagen på flera sammanträden och förde underhandlingar med stadens ledande män och beslöt avlåta en skrivelse till stadsfullmäktige. Man påpekade att Nya allén och Kungsparken i snart 125 år varit en av Göteborgs förnämsta sevärdheter som varmt omhuldats av myndigheterna och stadens invånare. Man yrkade bestämt avslag på de båda förslagen!
Hembygdsförbundet var säkert ej remissinstans vid detta tillfälle men handlade helt i linje med sina stadgar. Tydligen gjorde skrivelsen avsedd nytta. Någon breddad Parkgata eller spårvagn i allén har inte kommit till ännu!
Omfattande programverksamhet
Under årens lopp utökades föreläsningarna. Även om många ämnen och föreläsare återkom ganska regelbundet, i synnerhet på guidekurserna, så blev det också många nya områden som belystes och många nya föredragshållare som hjälpte till att hålla den höga klassen på Hembygdsförbundets föreläsningar.
Sommaren 1960 erbjöd Hembygdsförbundet följande regelbundna visningar:
Söndagar: Rundtur i Bohuslän
Måndagar: Visning av Börsen
Tisdagar: Det gamla Göteborg
Onsdagar: Gunnebo slott, Kronhuset
Torsdagar: Nya Älvsborg
Fredagar: Götaplatsen
Landskapsveckor
Under flera år med början 1953 anordnades i samarbete med olika landskapsgillen olika landskapsveckor. Den första anordnades tillsammans med Wästgöta gille i början av oktober och omfattade fyra föreläsningar.
Ar 1954 passade man på att fira 100-årsminnet av August Bondesons födelse med en festlig tillställning i Wadmansrummen på källaren S:t Erik. Albert Sandklef högtidstalade, Hallandsspelmän bidrog med musik och aktuarie Albert Bondeson läste några kapitel ur Chronschoughs memoarer. Man beslöt att sätta upp en minnestavla på huset Korsgatan 11, där Bondeson under många år hade sin läkarpraktik. Den tavlan har jag missat! Under hösten fullföljdes en Hallandsvecka med fem föreläsningar.
Landskapsveckorna fortsatte genom åren. 1955 anordnades i samarbete med Wermlands gille en Värmlandsvecka med sex föreläsningar. Följande år var det Bohuslän som belystes med sex olika föredrag. Nästa gång var det Dalslands tur och i samarbete med Dalslands gille anordnades sex föreläsningar. Landskapskursen 1959 omfattade Småland, som presenterades med tre program.
Rya skog
En fråga som ofta var uppe på Hembygdsförbundets sammanträden gällde Rya skog. Området fridlystes år 1928 men myndigheterna ville ha fridlysningen upphävd för att kunna bygga ett stort vattenreningsverk inom området. Vetenskapsakademin, Svenska Naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Domänstyrelsen och andra vetenskapliga institutioner och sammanslutningar avstyrkte alla bestämt ett upphävande av fridlysningen. Hembygdsförbundet hade samma uppfattning. Resultatet blev att endast en del av Rya skog frigavs för byggandet och resten skulle bli bättre omhändertagen. Det har det väl tyvärr inte blivit så mycket med!
Ett av de första ärenden som Hembygdsförbundet tog sig an när det gällde rivning, sanering och nybyggnad i Majorna gällde Gröna gatan. Området bevarade en i vår tid sällsynt miljö med lummiga trädgårdar och pittoreska byggnader där berömda män bott. Stadens myndigheter ansåg tvärt emot att byggnaderna var tekniskt dåliga och att det ej var ekonomiskt försvarbart att bevara dem i reservat. Man rev hela bebyggelsen och ordnade en parkeringsplats istället!
Kronhuset
Bland viktiga kulturhistoriska händelser under Hembygdsförbundets tidigare år kan nämnas renoveringen av Kronhuset, stadens äldsta profana byggnad. Efter flera års arbete återinvigdes byggnaden den 17 maj 1957 under högtidliga former i närvaro av konungen, drottningen och allt vad staden då hade av vetenskaps- och kulturpersonligheter. Marinens musikkår spelade fanfarer från 1600-talet, professor Curt Weibull talade om riksdagen i Kronhuset 1660, landshövdingen Per Nyström berättade om byggnadens historia och kungen förklarade Kronhuset återinvigt.
Restaureringen kostade en miljon kronor och bekostades av donationsmedel. Med den nyrenoverade lokalen fick staden en fin festivitetslokal och i de övre våningarna plats för de stadshistoriska samlingarna.
Julmarknader
Varm och mysig blir kronhussalen när Hembygdsförbundet med hjälp av många ideella föreningar – och hjälpsamma hantverkare! – under några veckor i advent sedan tre år tillbaka har ansvaret för den välbesökta julmarknaden. Även om utbudet är sig ganska likt genom åren går kommersen bra, och våra medlemmar kan göra god propaganda för Hembygdsförbundet.
Bland böckerna till försäljning har i många år funnits en mapp med tecknade Göteborgsmotiv av konstnären Stig Allan Agroth. Dessa teckningar kommer mig att tänka på Agroths trevliga Göteborgsmotiv som under många år i färgsatta tuschteckningar givit en lockande och glad framsida åt Hembygdsförbundets årsskrifter.
Under julmarknaderna har flera föreningar tillhörande Hembygdsförbundet passat på att sälja sina efterfrågade jultidningar, som alltid innehåller lokala, personliga minnen från de olika stadsdelarna.
På försäljningsdisken under julmarknaden ligger också ett antal böcker som alla har sin särpräglade utformning. De kommer från Rundqvists Boktryckeri. Boktryckare Agne Rundqvist specialiserade sig på vackra trycksaker. I min ägo har jag bland annat Antologia Gothoburgensis – en bok om Göteborg genom tiderna. Det är ett underbart verk, stort och tungt, med guldsnitt och skinn runt om! Jag vill påstå att det är ett utmärkt exempel på Agne Rundqvists stil och skicklighet. Jag förstår också att det varit roligt för en redaktör att diskutera och utforma åtskilliga av Hembygdsförbundets årsskrifter och småtryck med honom.
Hembygdsförbundets årsskrifter
Skall man vara noga så är begreppet årsskrift inte helt korrekt när man talar om de regelbundet utkommande böckerna från Hembygdsförbundet. De har regelbundet kommit ut vart annat år sedan 1960.
Alla dessa skrifter är det bästa beviset på Hembygdsförbundets stora önskan och ambition att dokumentera och förmedla kunskaper om staden i gången tid och nutid.
Styrelsens beslut om utgivande av en årsskrift var betydelsefullt. Det krävdes inte bara goda artiklar att sända till tryck utan även pengar. Inom styrelsen har det alltid funnits goda krafter med möjlighet att påverka stadens beslutsfattare. Staden har följaktligen lämnat anslag till bokens tryckning och dessutom har anslag erhållits ur flera olika fonder.
Något om innehållet
De första åren fungerade verkställande utskottet inom styrelsen även som redaktionskommitté. Flera skrev ett eller flera bidrag till årsskriften. Bland dem som utmärkt sig under många år skall först och främst kommunalrådet Alf Hermansson nämnas. Från och med del III (1964) medverkade han i alla årsskrifter fram till och med del XXIII (1990). Det var intressanta utdrag ur stadsfullmäktiges protokoll som presenterades.
Även en Göteborgsbibliografi finns med i årsskrifterna. I två specialutgåvor presenterades åren 1984 och 1987 Lage Hulthéns Litteratur om Göteborg 1921-1965. För åren efter 1965 har först Hugo Fälldin och sedan Bert Hoflund och därefter Bengt Lundblad och nu senast Berith Backlund svarat för en aktuell förteckning i varje årsskrift ända sedan del V (1968).
Förbundets verksamhet
I den första årsskriften redovisade förbundets förste ordförande, Erik Bergendahl, ganska summariskt verksamhetens omfattning under de första tio åren. Under hela 1990-talet har styrelsen återupptagit idén att presentera verksamheten i årsskriften i form av sammandrag av årsberättelserna. En god idé, som jag hoppas skall fortsätta.
Det märks tydligt att styrelsen haft möjligheter att knyta goda författare från stadens institutioner och fakulteter vid högskola och universitet till våra böcker.
Museifolk har skrivit stadens historia från forntiden till våra dagar, Göteborgs föregångare har det berättats om och fästningar och skansar har också presenterats i innehållsrika uppsatser. Många stadsdelar har det berättats om i olika texter och historiska händelser har fått detaljerad beskrivning.
Delar med samlat tema
I några fall har presentationen blivit så omfattande att en hel bok givits ut med ett speciellt ämne belyst. En första sådan skrift var Maja Kjellins bok om Östra Nordstan. Den boken kom 1973, mitt emellan två ”vanliga” årsböcker. Två år senare kom den hittills mest omfattande skriften. Det var Ralph Scanders digra verk om Karl IX:s Göteborg på Hisingen. Boken omfattar mer än 360 sidor men i tid endast ett par decennier.
Mindre till omfånget men nog så intressant är Elof Lindälvs bok, som kom 1977. Den behandlar Klippans kulturreservat men också flera andra byggnadsminnen i Majorna. Man kan läsa om Älvsborgs slott, Sjömagasinet och Ankarsmedjan, om sockerbruk och porterbryggeri, arbetarebostäder, skola och kapell. Övriga områden i Majorna som det berättas om är Kulturreservatet Gathenhielm och ”Taubehuset”.
I serien av temaböcker ingår den 1981 utkomna boken av Roland Jerneryd som behandlar Hur idrotten kom till stan. Det är Göteborgs idrottshistoria från år 1800 till 1950. Den handlar om hur den moderna idrottsrörelsen växte fram på ideell grund med stora personliga uppoffringar i tid och pengar. De aktiva idrottarnas ersättning bestod i glädje och kamratskap och mycket sällan kontant ersättning.
Ett år senare publicerades Göran Behres bok om Göteborg, Skottland och vackre prinsen Charles Edward Stuart av Skottland och England.
Jag nämnde tidigare boken Antologia Gothoburgensis. Detta praktverks sista femtedel – cirka 125 sidor – omfattar rikt illustrerade kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg från 1619 till och med 1953. Hela denna sammanställning gavs ut i en faksimilupplaga med kompletterande text och bilder för åren 1954-1982. Initiativet till boken kom från Anders Bothén, som ville ha boken klar till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings 150-årsjubileum den 7 apri11982.
Årsböckerna har sammanlagt under åren innehållit över två hundra artiklar, alla med direkt anknytning till Göteborg.
Lilla Göteborgsserien
Anders Bothén var en mycket idérik och initiativkraftig person. Jag upplevde honom ibland väl optimistisk. ”Det ordnar sig alltid” skulle passa som valspråk för honom. Ekonomin var inte den starkaste sidan inom Hembygdsförbundet, men ändå skapades förvånansvärt många goda projekt. Sex småskrifter hann se dagens ljus innan Anders lämnade oss. Det blev små, vackra och välillustrerade häften av guidekaraktär. Anders skrev själv tre av dem; Göteborgs hamn, Nya Älvsborg och Känn din stad. Harald Widén en gjorde den populära Vilken kyrka är din? och Elof Lindälv skrev om Göteborgs skolmuseum. Det häftet har tryckts om i ny upplaga. Slutligen kan nämnas Stig Roths och Ralph Scanders skrift Göteborg – uppkomst och äldre historia.
Efterhand som Förbundets ekonomi stabiliserats planerar styrelsen nytryck av de årsskrifter som sedan länge är totalt utsålda. Först på önskelistan står den första årsskriften, men också böckerna om Karl IX:s Göteborg och Östra Nordstan skulle det vara roligt att kunna tillhandahålla nytillkomna medlemmar och en intresserad allmänhet.
Postgatan 4
Centralt så det förslår, i kanten av Kronhusområdet vid gamla Sillgatan, vars namn inte var fint nog, utan ändrades till Postgatan, har sedan många år Göteborgs Hembygdsförbund expeditionslokaler och arkiv. Det gamla Fortifikationshuset genomgick totalrenovering på 1970-talet och blev till trevliga kontorslokaler. Inomhus är det bara de nötta stentrapporna, som vittnar om byggnadens ålder. De marknadsmässiga hyrorna har inte lyckats slå igenom här, så styrelsen, expeditionen och biblioteket har en utmärkt lokal att tillgå.
Under många år utnyttjade Förbundet möjligheten att ha en halvtidsanställd AMU-tjänsteman för expeditionsarbete, telefoninformation och medlemskontakt. Under de senaste åren – med undantag för några månader under 1999 och 2000 – har styrelsemedlemmar helt ideellt skött detta arbete.
Jag har flera minnen av det praktiska gemensamma arbetet på expeditionen. Många hjälptes till exempel åt med att adressera och paketera årsboken en kväll. Ett ganska digert jobb som trots allt gick fort och faktiskt blev roligt i goda vänners lag och med ett angenämt avbrott för kaffe med mackor.
Vi har också varit flera som hjälpt till med iordningställandet av julmarknaden i Kronhuset. Det är ibland svårt att få alla försäljningspass besatta, när det gäller två veckors kommers, men i regel har ett par medlemmar kunnat hjälpa varandra under passets ofta hektiska timmar. Det är ju nästan uteslutande Göteborgslitteratur som vi säljer på marknaden och när alla kartonger skall fraktas, märker man att böcker är rejält tunga.
Historia à la Herman
Sedan några år tillbaka är Herman Lindqvists gästföreläsning i Christinae kyrka höstens stora evenemang. Jag undrar om kyrksalen fyllts med fler intresserade åhörare i något annat sammanhang. Biljetterna brukar vara slutsålda veckor i förväg! Den svenska historien blir berättad på ett mycket fängslande och detaljrikt sätt. Sådana möten hoppas jag att det blir fler av.
Illustrationer
Samarbetet med stadens museer och deras arkiv har alltid varit mycket positivt och givande. Många tjänstemän vid de olika institutionerna har ställt upp med sitt kunnande och ofta bidragit med faktafyllda artiklar i våra skrifter. Viktigt har då varit att uppsatserna fått illustrationer av hög klass. Göteborgs historiska museums bildarkiv har då ofta utnyttjats.
Byggnadsvårdspriset
Hembygdsförbundet utdelar sedan 1994 mycket uppskattade byggnadsvårdpris för förtjänstfulla renoveringar. Det sker i form av plakett eller diplom.
Funderingar
1954 valdes jag till ordförande i Göteborgs distrikt av Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur. Då blev jag också organisationens representant i Göteborgs Hembygds förbunds styrelse.
Det var ett fint sällskap jag hamnade i. En lång rad kunniga, erfarna, vältaliga och i mina ögon gamla herrar bänkade sig kring styrelsebordet. Damerna lyste med sin frånvaro! Det var en mycket stor styrelse. Säkerligen var det för att få så många olika föreningar och institutioner som möjligt representerade.
Hembygdsförbundet i Göteborg kom att i sig innesluta en stor mängd lokalt präglade och arbetande föreningar och gillen. Alla dessa grupper hade geografiskt ett mycket begränsat arbetsområde att bevaka. För styrelserna och arkivarierna i föreningarna gällde det att ytterst och i första hand värna om stadsdelens egna minnen. Goda exempel på sådana grupper är Gamla Redbergspojkar och Gamla Majpojkar. Bildarkiven begränsas till den egna stadsdelens fotominnen av gammal bebyggelse och gamla, trogna och intresserade medlemmar.
Föreningar i förening
För många av dessa föreningar tror jag att kravet att i Hembygdsförbundets namn bevaka och tillvarata hela staden Göteborgs historiska och kulturella arv blev för mycket av det goda. Utan att kanske isolera sig så nöjde man sig med att verka ”hemmakring”. Om tiden tröt avstod man från styrelsearbetet i Hembygdsförbundet. Trots att styrelsen på papperet bestod av mer än tjugo medlemmar, var det sällan mer än hälften närvarande på mötena. Många ledamöter upplevde jag dessutom som ganska passiva. De fungerade mest som rapportörer. Alla beslut som fattades, för det allra mesta i fullt samförstånd, genomfördes av verkställande utskottet. Ofta blev det kanske bara ordföranden och sekreteraren som slutligen svarade för hela handläggningen.
När vissa personers namn figurerat i förteckningen över ledamöter i långa tider utan att de själva uppenbarat sig på sammanträdena, kunde man fundera på om det var intresset som var för litet eller styrelsen som var för stor. Vi bestämde oss småningom för att det var det senare som gällde och fick årsmötet att godkänna stadgeändringar som i stort innebar att styrelsen numerärt halverades. Vad jag därefter kunnat konstatera är att det inneburit en klar förbättring.
Det är värt att påpeka att styrelsen under femtio års tid haft summa sex ordförande. Antalet sekreterare tror jag är ännu mindre. Dessa idealister och arbetsmyror har var och en satt sin personliga prägel på Hembygdsförbundets framtoning. Varje skede har inneburit nyheter och i viss mån någon liten kursändring, men Hembygdsförbundets målsättning har alltid varit tydlig och klart uttalad.
De senaste åren har styrelsens medlemmar lyckats öka kontakten med gemene man i vår stora förening. Optimism och goda förhoppningar ger de bästa förutsättningar för framtiden. Jag önskar lycka till med idéer och projekt!