37 (Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 3)
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för avlägset från stadens centrum — en tankegång som i våra dagar
onekligen förefaller litet underlig.
Repertoaren var under de första månaderna mycket omväxlande,
som sagt, och bland stycken som gåvos må nämnas: Shakspeares
“Romeo och Julia“ (i Dahlgrens översättning, apterad för scenen av
den unge Ludvig Josephson och med paret Gustaf och Helfrid
Kin-manson i huvudrollerna), Moliéres “Den girige“ och “Den inbillade
sjuke“, Oehlenschlægers “Axel och Valborg“, Börjessons “ Solen sjunker“
och “Ur Carl XII:s ungdom“, Augiers “Klädeshandlaren och hans
måg“, Mtinch Bellinghausens “Ingomar, Skogens son“ och Brachvogels
“Narcisse Rameau“, “Don Cæsar de Bazano“, ett av gamla
teatervänner mycket prisat paradstycke för Edv. Stjernström, samt Legouvés
“Börd och förtjänst" med fru Pousette i en av huvudrollerna.
Av de mest anmärkningsvärda förmågorna i det utmärkta
sällskapet avbildar jag här, utom direktören, dels Carl Fredrik Lagerqvist,
dels Ludvig Josephson. Den förstnämnde tillhörde den gamla
skådespelarestam, vilken besatt en entusiasm och en aktning för sitt yrke,
ett allvar och en samvetsgrannhet, som torde tjäna efterföljarne till
mönster. Från Stjernström övergick han till den utmärkta trupp, som,
omväxlande i Göteborg, Malmö, Helsingfors och Stockholm (om
somrarna i Humlegårdsteatern), spelade under Ahman och Pousettes
ledning. Denna sistnämnda tid var helt visst Lagerqvists mest lysande.
Med höstterminen 1866 blev han
anställd vid kungl. teatern, där
han förblev till 1888. Inom det
komiska facket var han på sin tid
en av våra främste
karaktärsskåde-spelare, därtill en av de bästa
maskörer vår teater någonsin ägt.
Han hade förmåga att helt och
hållet förvandla sitt ansikte och
alltid framvisa en mask, som stod
i full överensstämmelse med den
roll han skulle utföra.
“Såsom personlighet var han
en mycket originell man. Den
sirliga, något uppsträckta figuren
var ytterst vårdad vad garderoben
angår. Han såg ut som om han
helt nyss blivit uppklädd i ett första
Carl Fr. Lagerqvist