1475-1476 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad)

störtande (1529). Därefter var han en tid näst
efter hertigen af Norfolk den inflytelserikaste
mannen i konungens råd. I juni 1533 afled B:s
gemål, "den franska drottningen", och redan i
sept. s. å. ingick han nytt äktenskap med den
rika arftagerskan Katharine Willoughby. B. ledde
1536 förhandlingarna med de upproriske i Yorkshire
och erhöll som lön sin dryga andel af de indragna
klostergodsen. 1544 var han ånyo befälhafvare för
en invasionshär i Frankrike samt intog Boulogne. Han
afled i aug. 1545. Till sin personliga läggning
liknade B. i mångt och mycket sin kunglige svåger.
V. S–g.

Brandon [bräda7], Jacob Émile Édouard, fransk målare,
f. 1831 i Paris, d. 1897, utförde väggmålningar
i Birgittas Oratorium i Rom 1861–65 samt målade
dessutom bl. a. Moses moders kyss, Sabbat, Kvinnligt
helgon i extas och Predikan i Amsterdams synagoga
1866. C. E. N.*

Brandordning, sammanfattningen af de bestämmelser, som
afse att i en viss kommun förebygga eldsvådor samt att
till det minsta möjliga inskränka de härjningar och
skador, som kunna förorsakas af sådana. Bestämmelser
om byggnadssätt, äfven då ändamålet är att
motverka uppkomsten eller farorna af vådeld,
pläga likväl icke intagas i brandordningar, utan i
byggnadsordningar. Genom den s. k. "brandstadgan"
af 8 maj 1874 har det blifvit ålagdt alla svenska
stadssamhällen och köpingar – samt för vissa fall
äfven hamnar, fisklägen och andra ställen med mera
sammanträngd befolkning – att utarbeta brandordningar,
och brandstadgan uppställer vissa ledande
grundsatser för dessas innehåll. Brandordningar
antagas af den kommunala myndighet, som i allmänhet
utöfvar kommunens beslutanderätt, och underställas
konungens befallningshafvande till pröfning och
fastställelse. C. G. H.*

Brandpil l. Fyrpil, ett krigsverktyg, med
hvilket man i äldre tider stack hus och fästningar
i brand. Det bestod af en pil (stundom med glödgad
spets) med vidfäst raket-hylsa. Brandpilar skötos till
en början ur båge, men under 1500-talet ur särskildt
konstruerade fyrpilspjäser. Med artilleriets
utveckling kommo de alltmer ur bruk. Kineserna,
som kände bruket af brandpilar redan under 10:e
årh., nyttjade sådana ännu 1860 i kriget mot
fransmännen och engelsmännen. Jfr Krigs-raket.
H–r. (E. N.)

Brandplet (da.), arkeol, graf, bestående af en i
marken gräfd grop, omkr. 1/2 meter i diameter, som
innehåller svart mull, kol, aska och brända ben,
utgörande resterna från ett likbål; dessa äro icke
omgifna af kista, lerkärl eller dylikt. De första
"brandpletter", som i Norden blefvo uppmärksammade,
voro de på Bornholm. Där har ett mycket stort antal
sådana grafvar blifvit undersökt, hufvudsakligen
af kammarherren E. Vedel, en tid amtman på ön, och
läraren J. A. Jörgensen. De flesta "brandpletter"
hafva visat sig tillhöra en tidig del af järnåldern,
nämligen århundradena närmast före och efter
Kristus. Oaktadt hvarje graf ej plägar innehålla
mycket, hafva dessa fornlämningar genom sin stora
mängd och det omsorgsfulla sätt, hvarpå de blifvit
undersökta, lämnat särdeles viktiga bidrag till
vår kännedom om kulturförhållandena i Norden under
nyssnämnda tid. (Jfr Vedel, "Bornholms oldtidsminder
og oldsager", Köpenhamn 1886.) –
Äfven på andra ställen i Norden, liksom i
andra länder, hafva "brandpletter" blifvit
upptäckta. I Sverige känner man sådana
särskildt från Öster- och Västergötland.
O. M. (T. J. A.)

Brandpost, en för eldsläckning (och spolning)
afsedd vattenledningsventil, som anordnas i en
brunn under gatan antingen på själfva hufvudröret
eller på en särskild grenledning, öppnandet
sker genom ventilstångens kringvridning
med en lös nyckel; vid brandpostens uppåt
vända mynning kopplas ett böjdt ståndrör,
s. k. brandposthufvud, och vid detta en slang med
strålrör (jfr Brandväsende och Vattenledning).
J. G. R.

Brandraket. Se Raket.

Brandredskap. Se Brandväsende.

Brandr Jónsson, isländsk biskop, öfversättare, blef
1263 biskop i Hólar och dog 1264. Han är bekant
såsom öfversättare af "Alexander Magnus’ saga’’
(jfr Alexandersagan), hvilken öfversättning han
gjorde vintern 1262–63 under sin vistelse i Norge
och på konung Magnus Håkonssons uppmaning (utg. af
Unger 1848). Dessutom öfversatte han "Gyðinga sogur",
judarnas historia från år 323 f. Kr. till år 50 e. Kr.

Brandrud, Andreas, norsk kyrkohistoriker, f. 26
febr. 1868 i Söndre Fron i Gudbrandsdalen, blef
student 1886 och teol. kandidat 1891 och utnämndes
1897 till professor i kyrkohistoria. Han utgaf 1895
Klosterlasse, et bidrag til den jesuitiske propaganda
i Norden och 1897–1901 "Stavanger domkapitels
protokol" samt har för öfrigt lämnat värdefulla
kyrkohistoriska bidrag till "Norsk skoletidende",
"For kirke og kultur", "Nordisk kirkelexikon", "Norsk
theologisk tidsskrift" och "Norsk kirkeblad". En af
honom skrifven Kirkens historie i kort fremstilling
utkom 1904. O. A. Ö.

Brandräf, zool. Se Räfsläktet.

Brandrör, krigsv., inrättning, hvarigenom ihåliga
projektilers sprängladdningar antändas. Sådana
funnos redan på rundkulornas tid och voro antingen
perkussions-(konkussions-)rör eller tidrör. De
förra kallas numera nedslagsrör; de tända antingen
genast vid projektilens anslag mot målet (marken)
eller sedan en viss inträngning skett. Tidrören
tända, medan projektilen ännu är i luften, och
kunna inställas (temperas), så att krevaden
sker på önskadt afstånd från den skjutande
pjäsen (omedelbart framför målet). Tidrören,
nu kallade dubbelrör, förses numera alltid med
nedslagsinrättning och tända alltså vare sig i luften
eller vid nedslaget. Nedslagsrören inskrufvas i
projektilens spets eller botten (vid pansarbrytande
projektiler), dubbelrören alltid i spetsen.
G. af Wdt.

Brandsalfva, ett någon gång användt namn på. olika
preparat af salfartad beskaffenhet, som användas mot
brännskador. Oftast torde med brandsalfva menas
blyättiksalfva (se d. o.). S. J–n.

Brandsats, den blandning, hvarmed brandbomber och
brandgranater fyllas. Brandsatsen består vanligen af
salpeter, svafvel, mjölkrut och harts. Den förbrinner
med stark låga. W. G. B. (E. N.)

Brandsignalering. Se Brandväsende.

Brandskatt, krigsv., den lösepenning, som städer
under medeltiden och under nyare tidens två första
århundraden erlade till fienden för att icke blifva
brända. Så snart en truppstyrka kom fram till en
fientlig stad, brandskattades denna, och en särskild