10 (Berättelser af Onkel Adam)

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Åh, endast vittra stycken och romaner,” återtog kamrern; ”men
ganska fullständigt — jag gör mig en heder ar alt ha våra skalder
fullständiga ända från Stjernhjelms Herkules till närvarande tid, Jullen
på Verldshafvet af vår Beckman — men herr konglig sekretern har
ej gjort bekantskap med ännu’ en notabilitet, som staden för
närvarande eger inom sina murar.”

”Ack ja,” inföll mamsell Rachel, den herrlige Attanskoj, den
olycklige polske ädlingen, som flytt från sitt land och funnit en
fristad här!”

Attanskoj? frågade jag.

”Ja,” tilläde kamrern förnöjdt, fingrande på sin urkedja,
”monsieur Charl Attanskoj, som fordom i polska arméen innehade graden
af tambour-major hos Chlopichi. Har ni ej hört hans namn? — Ack,
det är en herrlig menniska — Bror Attanskoj! Bror Attanskoj!”
ropade kamrern till en liten herre med stora mustacher och svart
skägg, ”kom man hit zu parlementiren mit dieser erlaucte Herr! —
Ja, min Attanskoj kan svenska, fastän jag helst uttrycker mig på den
tyska munarten,” tilläde kamrern.

Herr Attanskoj närmade sig och helsade. ”Är det,” sade han
på lemligen god svenska, ”är det . .

Konglig sektern Pfefferkorn, sade jag bockande mig.

”En af våra celebriteter,” tilläde kamrern, ”in dieser stadt
geboren.”

”En af våra största skriftställare, en svensk Victor Ygå — en
Dickens — en Kuuper — vår Sy,” tilläde mamsell Rachel Prejare,
med ett ömt ögonkast, som delades mellan mig, kamrern och Charl
Attanskoj.

”En glädje,” sade herr Attanskoj, jag såg genast att ni var en
utmärkt man — er panna är bred, höghvälfd — edra tinningar
liksom intryckta — ni har ganska säkert en stor knöl midt opputi
hufvudet, det svarar mot den religiösa känslan, utom hvilken en
författare ej kommer långt — och en stor knöl i nacken, det är
kärlekens organ — jag är . . .”

”Herr Attanskoj är frenolog,” anmärkte mamsell Rachel.

”Ja, en verklig stor frenolog,” tilläde kamrern.

”Ack ja, mitt herrskap,” sade den polske herrn, ”det finnes
ingenting lättare än att genast se att min vän kamrern är skald, af
naturen danad att tjusa verlden med sin bildningsgåfvas foster. Jag
är g jaloux om min konst — se här blott (nu trefvade han i
kamrerns hufvud) här sitter skaldekonsten så stort som ett gåsägg.
Schiller hade den knappt så stor, den nyktre Göthe nästan icke —
också var Göthe aldrig skald, utan endast gjorde sig till.”