runeberg.org

50 (Berättelser af Onkel Adam)

  • ️Sun Jan 01 1854

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Läserskan

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den förut så bleka varelsen hade fått rosor på kinderna, de
engla-goda ögonen brunno af glädje. — Ser du, älskade Felix — vi

råkas igen.

Gossen hade utvecklat sig i växt och styrka, han var ej mera
den veka, klemiga barnaengeln, som förr — han var nu en rask
pojke, öppen i bröstet och barhalsad, vig som en ekorre och stark

— ja, ganska stark efter sina år. Och ändå var han samma goda
själ som förr; men härdad, glad och förtröstansfull.

— Åh ödmjukast — ropade löjtnanten mot mig då vi kommo
fram. Hör på magister, kan magistern skrifva vers?

— Nej — hur då?

— Jo se eljest vore det tillfälle.

- — Nåh?

— Emedan löjtnanten välborne herr Gustaf Thorssen är
forlof-vad med välborna jungfru Emilie Gyllenarm.

— Nå jag lyckönskar.

— Tackar förbindligast — det var ändå hjertinnerligen väl att
jag icke frikasserade presten.

— Nåh, hvar är han nu?

— I Talleberga patronella pastorat naturligtvis. Församlingen
ville inté ha honom, fastän gumman satte honom i embelet — nu
ligger han i process med församlingsboarne och har förlidet år räknat
kärfvarne åt dem och lagsökt, så att länsman Tranberg svärjer ve
och förbannelse öfver både prest och församling. Det är ett hyggligt
lefverne. — Lagmannen smålog och gick in i sitt rum — se här,
sade han, är en ny sida af lifvets bok. Det var ett bref från herr
Fikotilöf, derulinnan han, framställande sina många besvär med
hennes nåds själavård, begärde trehundrade trettiotre riksdaler sexton
skillingar banko, hvilket han dock Öfverlemnade åt lagmannens
samvete att betala eller icke.

— Och han? •

— Jo, han fick penningarne, men det brefvel fullbordade min
hustrus kur — eller huru, goda Emilie?

— Jo, jag lärde mig all det icke är någon menniska som kan
leda oss till Gud — till Honom måste vi stappla fram sjelfva så godt

vi kunna. — Jag har lärt mig, att det finnes en hjerlals gudstjenst,
som ej albryles af de verldsliga bestyren, jag har lärt mig, att vi
hafva pligter mot andra, som ej få afbrytas af bekymmer för vår
egen skull, äfven om det rör vår salighet — den är dock endast vår
sak och derför böra ej andra lida — jag har lärt, att Gud icke är
en vredens Gud, som glädes åt att straffa, utan som lefver och
verkar som Gud blott i kärlek — straffa oss, tvingas vi att sjelfve göra