70 (Berättelser af Onkel Adam)

betydligt, men dock något — och när min gubbe dör och jag blir
enka, så är det lilla, som kan bli öfver, min hela förmögenhet. När
man har sådant att tänka på, så måste man hjelpas ål att arbeta. Gud
låte min gubbe endast fa lefva, vara glad och kry, så har det ingen fara.

Således var det egoismen, som sammanslöt den unga med den
gamle, liksom det förut varit egoismen, som skiljt dem åt.

Jag träffade brukspatron i närmaste stad.

— Nå, se på, förbanna mig är det icke min gamle magister! —
nå, tack för sist! kom nu med till Gyllebo.

— Der har jag redan varit.

— Jaså — nå, var det inte trefligt och är inte min gumma en engel?

Jag kunde ej neka.

— Hör på, nu gå vi in här på hörnet hos konditorn och dricka
ett glas punsch — det är inte alla dagar man råkar en så gammal vän.

Det skedde, och då vi sutto ensamme i en liten konditoribur,
satte patron begge armbågarae på bordet, och, hvilande kinderne i
hän-derne, betraktade han mig med sina trinda ögon, som glänste af fröjd.

— Vet magistern, jag trodde aldrig att det skulle gå så väl —
herrn menade på, att en gammal och en urig . . . bara prat, goda
vän! bara prat! Hustru min är, förbanna mig, ordentligen kär i
gubben sin. Hon pysslar om mig. Får jag snufva, så genast droppar
och fläderthé; åh hon håller af mig alldeles förskräckligt — och det
var endast mamma, Gud fröjde själen! — som ställde till ondt och
afkylde hennes kärlek.

— Jag lyckönskar hjertligt.

— Ja, skål för det, magister! — Herre Gud! hvem kunde tro
sådant? hon ung och jag gammal — hä — ser jag äldre ut ändå? hä?

— Nej, patron har bibehållit sig ganska oförändrad.

— Ja, se magistern, det är frukten af en sann kärlek å ömse
sidor — vi lefva som ett par englar. Jag ser efter mitt, hon efter
sitt, och så om qvällarna så läser hon för mig — Guds ord och
annat! det är så trefligt, och så ber hon hvar qväll till Gud och slutar
alltid med: ”Gud skydde min lille, snälle, beskedlige gubbe!” — är
det inte smånäpet det der? och snällt?

Patron var, med ett ord sagdt, den lyckligaste bland män. Han
var innerligt och fast öfvertygad om alt hans hustru älskade honom
lika mycket som han henne.

. Gode gubbe! måtte du länge njuta af din inbillade lycka — den
är så god som någon annan.