81 (Berättelser af Onkel Adam)

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag minnes ingen, sade den goda tanten — och dessutom,
tilläde hon, ären J alltför upplysta att tro dylikt.

— Nej, tant! vi lägga bort vårt högre ljus för en stund, sade
jag — vi skola ej invända ett enda ord, till och med om tant låter
andarne leka med murkalk och sten, eller dricka ut öl eller sparka
ut en spilkum rakvatten, som så trovärdigt berättas i ”Blätter aus
Prevorst.”

— Nej, mina vänner — jag talar ej om dylikt nu. Du är blott
en otrogen Thomas, som ej tror på annat än det de fem vanliga
sinnena fatta — dessutom minnes jag ingen — åtminstone ingen som det
lönar mödan att tala om för dig — kanske en annan ’gång.

— Men. tant, något måste ni berätta oss.

— Något, svarade tanten småleende. Hvad då?

—• Helst något spökaktigt — jag tror allt hvad tant säger.
Hon skrattade.

— Nå, vill ni höra historien om ”Den grå mannen?”

— Har ni väl ett begrepp om en gammal magister, sådan en
dylik presenterade sig i min ungdom? så började tant Margret.
Vidare, ha’n J i den nya tiden sett ett exemplar af en riktig gammal
hemtjenare, sådan som jag minnes många? Nej, det ha’n J icke —
de voro originaler, och sådane finnas ej nu för tiden, lika litet som
skalder. Tiden är sjelf originel och vill vara det, den är sjelf skald,
sjelf hjelte, sjelf statsman — sjelf allting, och derföre finnas inga
personer, som äro något annat än alla andra.

Fordom kunde man få se en vacker sax af stål; men den var
ensam i sitt slag, frukten af ett långt arbete, en oafbruten möda, ett
mästerstycke — nu får man se alldeles likadana små saxar; men de
äro gjorda i machin tusendubblade, icke några mästerstycken, men
vackra nog, för godt pris — och ingen menniska bryr sig om att
göra ett verkligt mästerstycke. Så är det i all ting, barn, och
således är det slut med originalerna. Jag* beklagar dem som taga
ämnen ur, vår tid till behandling — deras bemödanden att måla olika
karakterer måste slå fel och bli osanna; ty det finnes ej någon
enskild karakter. Man är ej riktigt bra och ej rikligt dålig, man är ej
mäktig af synnerlig dygd, men ej heller af stora brott, man är
hvar-ken glad eller olycklig, hvarken hvit eller svart — man är grå. Så
var det ej i min ungdom, man kunde då få se figurer, hvartill
maken ej fanns på hela jordrunden — och en sådan var magister
Gerhard.

Han var ett sorts inventarium på Remminge, och var redan då
jag kom dit en gammal man. Folket kallade honom aldrig något
an-Teckningar med Text. 6