83 (Berättelser af Onkel Adam)

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunde likväl ej annat än väcka nyfikenheten; men denna stadnade,
hos husfolket och grannarne, vid det enkla, att magistern var en
besynnerlig menniska eller på sin höjd att han var Sved enborgare, en
benämning, som man ansåg innebära allt hvad som var dunkelt och
gåtlikt, orimligt och besynnerligt.

— Nå tack, tant, nu äro vi inne på _andeskåderi, sade jag —
nå vidare.

— Jag kan ej neka, återtog tant Margreta småleende, alt detta
just var min tanke då; — jag kunde ej låta bli att med en sorts
barnslig fruktan betrakta den grå mannen, hvars gulbleka skrynkliga
ansigte, lutande och liksom smygande gång, allvarliga hemlighetsfulla
sätt att vara, jemte hans tystnad och lefnadssält, var så olikt från
alla andras. Men jag fann ingenting mera besynnerligt än att den
gamle aldrig om dagarne gick ut, det måtte vara så vackert väder
som helst. Deremot hvarje afton mot tiotiden gjorde han ensam en
promenad i den gamla af murar kringstängda trädgården. Han,
ensamt han hade nyckeln till gallerporten, som ledde dit, och hvarje
afton klockan tio, när alla i huset hade dragit sig tillbaka, hördes
denna port knarra, och den lilla grå mannen smyga in samt åter läsa
den med rigeln. Denna trädgård var, som man lätt kan veta,
vanvårdad. Blott några gånger om året fick trädgårdsmästaren med en dräng,
(blott eri) gå dit in för att skyffla gångarne, klippa bersåerna och så
vidare; men någon plantering gjordes der aldrig, och huru der såg
ut vet jag ej mera än hvad jag såg genom gallerporten; ty det var
bibliotheket och magisterns rum, som med sina fönster vettade dit,
och dessa rum voro lika väl riglade som gallerporten, der man
genast möttes af en ofantlig hög häck, som stängde utsigten inom
ungefär tjugu alnar.

Vid dessa sällsynta besök i trädgården af dess goda genius,
trädgårdsmästaren, fick denne dock ej vara ensam, magistern var
alltid närvarande och sade, huru det skulle vara. Det enda som
planterades var stora rader af hvita liljor, som förträffligt vuxit i
skuggan under de väldiga träden, men af ingen plockades.
Trädgårdsmästaren sade mig, att längst in i trädgården nära muren låg
elt lusthus af sten, i kinesisk stil och med i sandsten uthuggna
kineser, placerade på ömse sidor om trappan; men ända dit fick
aldrig trädgårdsmästaren gå, emedan magistern alltid gaf honom
arbete åt annat håll. Detta är allt hvad jag vet om den
hemlighetsfulla trädgården vid Remminge. Men allt detta retade min nygirighet.
Från milt fönster i flygeln såg jag hvarje afton magistern skymta
vid trädgårdsporten, och då månen ej sken, såg jag en lykta smyga
in derigenom och försvinna bakom häcken. Det måtte vara hvilket