118 (Berättelser af Onkel Adam)

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vackert — få se om han inte lår bädda ner sin tredje äkta hälft —
han har haft en förbålt stor tur med hustrur.

— Nu talar du rent af hädiskt, Sallern; är det alt ha tur, att
mista den ena efter den andra?

— Nej, säg den ena före den andra, skrattade öfversten, men
det är ej så jag menar; men ser du, han har, så säger han sjelf,
varit lyckligt gift alla tre gångerna, älskad, alldeles förbannadt älskad
alla gångerna — den karlen är rent af skapad att gifta och gifta om
sig — och få se, tralala lala.

— Men det är endast historier, man bör ej utbreda dylika, det
är icke beskedligt.

— Hm —aj bevars, intet ligger det något ondt i att Mimmi
omhuldar först kamrerskan, tills hon hunnit hosta ihjäl sig, och
sedan tar hand om kamrern, stöder och tröstar honom då han, af brist
på öfning att mista hustrur, vill digna till jorden af onämnbar smärta
och så vidare; om han söker och finner någon, som fattar honom,
hvars själ sympatiserar med hans och så vidare, så är det väl inte
ondt i —

Öfversten var kommen i sitt glada lynne och uppgjorde de allfa
briljantaste planer för vännen Mimmi, som vi verkligen höllo af,
fastän vi omöjligen kunde undgå att erkänna henne vara i högsta grad
besvärlig med sin vänskap.

Åtta dagar derefter var, enligt öfverslens spådom, kamrerskan
Görlander icke mer. Gubben kamrern, som i sina dagar varit vid
kommissariatet och egentligen hade titel af hofkamrer, tycktes ta
saken temligen lugnt. Han var nemligen temligen vand vid dylika
olyckor och hade hvarje gång en sådan inträffat, årsdagen efter den
förra hustruns begrafning, fått ut lysning till ett nytt kristligt äkta
förbund med en annan. Hela skillnaden blef således den, att sex par
lakan, i stället att ligga hoprullade i linneklädskåpet, fingo utveckla sig
i hela sin längd och bredd och hängde för fönsterna till allmän
åskådning, och att förmaksmöbeln af gult schagg, som eljest år ut och år
in, under alla styrelser, var öfverdragen med hemväfdt tyg, under
några dagar bekläddes med servietter, samt alt man beställde
sorge-konfekt och likvagn, för att hedra den kära bortgångnas jordiska
lem-ningar. Nu hade han två derute i kyrkogården redan, den tredje
skulle snart dit också — och han sjelf var sjuttiotre år gammal.’

Under de första sorgens dagar sågo vi ej till vår Mimmi. — Under
denna tid uppenbarade sig en gäst i vårt hus, nemligen öfverstens
systerson, en ung konglig sekreter Bergin. Jag har sällan setl en