124 (Berättelser af Onkel Adam)

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Men tror ni, alt det är nog lör mitt hjerta? — ingen
deltagande vän hör dessa toner.

— Hvem är då jag, bästa konglig sekter?

— Ni?

— Ja.

— Oh! det är ej möjligt, jag är dömd att lefva oförstådd, ingen
vill, ingen kan fatta . . .

— Ack jo, kanske klarare än ni sjelf.

— Vore det möjligt — vore det möjligt att jag, som förut letat
efter en deltagande menniska, och aldrig funnit någon, skulle här
möta en främling?

— Främling! säg ej så — jag är ej främmande för lidandel.

— Att ni, bättre än min onkel . . .

— Er onkel, ack! han fattar ej hjertats qval, lika litet som
hjertats fröjd.

— Det var f-n till käring, mumlade öfversten.

— Så går det med dem, som lyssna, anmärkte jag, nästan
qväfd af skratt.

— Men han är eljest så öm, sade Alfred, så god.

— Ja, på sitt sätt, på sitt vis, men, det är omöjligt, alt en
gammal militär kan begripa hjertats mystér; uppfostrad i ett läger, under
kanonernas brak, trummornas hvirflar och soldaternas råa skämt,
kan han icke intränga i lifvets helgedom, som endast står öppen för

— för . . .

— Civilstaten, kan jag tänka, mumlade öfversten.

— ... för dem, som kunna fatta . . .

— Bästa Mimmi, ropade Alfred utom sig — var min vän —
förlåt — mamsell Mimmi, skulle jag sagt; men min känsla . . .

— Ack! det göres ej behof af ceremonier — jag är er syster.

— Jag eger då en syster! en deltagande syster? — Ack! jag
har aldrig egt någon syster, jag har aldrig fått hvila vid en
moders bröst!

— Nu ljög han som en borstbindare — syster min lefver, min
själ, än i dag och hafver sin varelse, anmärkte öfversten.

— Ej en mor — ej en syster—ack! ni vet ej då hvad lifvet är?

— Nej — min goda syster Mimmi.

— Säg allt — säg allt!

— Ja, jag älskar.

— Jag kunde förstå det — men föremålet?

— Ack! min ädla syster — hon är ung, mycket ung, hon kan
ej fatta elden af den känsla, med hvilken jag omfattar henne.

— Är hon mycket ung?