185 (Anteckningar om svenska qvinnor)

i ett från alla öfriga afskiljdt rum, der ingen
– knappast hennes egen dotter – någonsin fick
besöka henne och der hon nödgades uthärda
alla marter af köld – ty der eldades icke –
hunger – ty man gaf henne endast så mycken
föda, att det usla lifvet kunde uppehållas –
nakenhet och vanskötsel. Då hon blef gammal
och förlorade tänderna, så att hon ej förmådde
förtära det hårda bröd, som räcktes henne,
bestods intet mjukt i stället, utan nödgades hon
då med rått mjöl stilla sin hunger. Och allt
detta, oaktadt det var ett ganska välbergadt, till
och med rikt hus och det var just frun som fört
hela förmögenheten i boet! – Men Hertzenhjelm
hade – förutom det att han var en barbar –
äfven blifvit i samma mån girig på gamla dagar,
hvilket bäst bevisades af den gamla snuskiga
pels och de oerhördt grofva becksömsstöflor, som
utgjorde denne afskyvärde cynikers dagliga
kostym. Han lärer således icke hafva unnat
hvarken sig sjelf eller andra något af detta
lifvets goda.

Sålunda marterades i trettiotre år den arma
fru Hertzenhjelm, nemligen från 1804, då hennes
barn föddes, till 1837, d. 11 Jan., då döden
ändtligen löste hennes bojor. Icke ens då väcktes
den omensklige mannens tungt sofvande samvete.
Han lät liket länge ligga orördt i sängen, halft
förtärdt af råttor, innan han tänkte på dess
jordande. Ja, man påstod till och med att råttorna
redan innan den olyckliga öfverstinnan dog skulle
hafva börjat uppäta hennes fötter, utan att hon
egt styrka att drifva dem ifrån sig. – Det
berättades äfven, då saken ändtligen blef bekant,
att Hertzenhjelm skulle hafva låtit kasta den
döda kroppen på en kärra, för att nattetid
nemligen bortföras, emedan han ej ville bekosta
någon begrafning, men att det var just härigenom,
som allt kom i dagen.

Öfverste Hertzenhjelm stämdes nu inför rätta,
men försvarade sig med mycken djerfhet. Han
arresterades dock. Det ohyggliga, som i hast
blifvit uppdagadt, kom i alla rikets tidningar och
utgjorde under en lång tid det uteslutande
samtalsämnet inom alla kretsar. Den äreförgätne,
öfverbevisad om sin i så många år systematiskt
utöfvade grymhet, anklagades såsom sin makas
mördare och skulle såsom sådan blifvit straffad.
Men innan domen hann afkunnas, afled den gamle
brottslingen, vid hög ålder, och gick således
att inför en högre domstol svara för sin
illgerning.

Hela denna händelse är en skamfläck för
vår tid och nästan oförklarlig. Att den gamle
icke är den enda brottslingen är ju tydligt. Att
lagens vårdare och presterskapet i församlingen
icke vidtagit något steg att af hjelpa det
förskräckliga tillståndet är lika obegripligt;
som att dessa auktoriteter förblefvo ansvarsfria.
– Det är alldeles främmande för tidehvarfvet;
men då, långt härefter, man kommer att läsa
berättelsen derom, skall omdömet villas angående
moraliska tillståndet i Sverige på 1800-talet.

Hjorthufvud, Märtha, dotter af Nerikes
lagman Ulf Gudmarsson Hjorthufvud och S:ta
Brigitta, var född omkring 1320 och gift första
gången med Sigvid Ribbing. Efter Ribbings död
gift med Knut Algotsson. Vald till
uppfostrarinna åt konung Håkans blifvande gemål,
Margaretha (sedermera kallad nordens Semiramis),
upptuktade hon denna jemte sin egen dotter
Ingegerd (som sedermera blef den första
abbedissan i Wadstena) så strängt efter det gamla
sättet, att riset dervid flitigt begagnades.
Historien omtalar att hon bibehöll en sådan
öfverlägsenhet öfver sin kungliga elev, att
denna, till och med sedan hon blifvit drottning
i Norrige, måst underkasta sig samma råa bestraffning.

Hleidur. Denna prinsessas öden höra till de
mest romaneska, som våra på pikanta händelser
så rika fornsagor hafva att förtälja. Hon var
förmäld med Heraud, son till den mycket
omtalade kung Ring i Östergöthland; men som
utrymmet här ej tillåter oss att omtala alla de
besynnerliga tilldragelser, hvilka föregingo
Herauds resa till Bjarmaland, der han lärde känna
Hleidur och förälskade sig i henne, vilja vi
endast i korthet nämna hvad som egentligen rör
denna konungadotter.

Heraud hade en innerligt god vän och
vapenbroder, vid namn Bose. Stallbröder kallades
på den tiden sådana unga män, som hade ingått
fostbrödralag, d. v. s. högtidligen förbundit sig
att strida tillsammans och för hvarandra och
icke skiljas förrän i döden, hvarjemte man i och
med detsamma ömsesidigt förband sig till, att