hörsel - Wiktionary
Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
| Böjningar av hörsel | Oräknebart | |
|---|---|---|
| utrum | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | hörsel | hörseln |
| Genitiv | hörsels | hörselns |
hörsel
- (fysiologi) sinne hos vissa slags djur vilket reagerar på ljudvågor i omgivningen (vilka ger upphov till elektriska impulser i det centrala nervsystemet via mekanoelektrisk transduktion i de organ som svarar för sinnet)
- Hon förlorade hörseln på vänstra örat.
- Kohyponymer: smak, lukt, känsel, syn
- Sammansättningar: hörselförmåga, hörselgång, hörselnedsättning, hörselobservation, hörselorgan, hörselsinne, hörselskada, hörselskydd, hörselslinga
- Jämför: gehör
Översättningar
- bokmål: hørsel m
- engelska: hearing (en)
- finska: kuulo (fi)
- franska: ouïe (fr) f, audition (fr) f
- kroatiska: sluh m
- kvänska: kuulo
- litauiska: klausa f
- nederländska: gehoor (nl) n
- nynorska: høyrsel m, høyrsle f
- polska: słuch (pl)
- portugisiska: audição (pt) f
- spanska: audición (es) f, oído (es) m
- tagalog: pandinig
- tyska: Gehör (de) n