Shenet - Trädgårdstimjan
- ️shenet
Trädgårdstimjan |
|
|
|
Synonymer | Trädgårdstimjan, kryddtimjan, äkta timjan, timjan |
Botaniska namn | Thymus vulgaris L. = Thymus vulgaris thymoliferum = Thymus aestivus = Thymus ilerdensis = Thymus webbianus = Thymus valentianus |
Engelska namn | Thyme, common thyme, garden thyme, black thyme, French thyme, English thyme, red thyme, white thyme |
Andra namn | Romanska språk Thymum (latin), thym, thym vrai, thym ordinaire, serpolet (franska), timo, erbuccia, pepolino, sermollino (italienska), timiano (spanska), timo, tomilho, tomilho-ordinário (portugisiska) Nordiska språk Havetimian, have-timian, almindelig timian (danska), timian, kryddertimian, havetimian, hagetimian, dyrket timian (norska), timjan, gardablodberg (isländska), timjami, tarha-ajuruo (finska) Asiatiska språk Qar (hindi), satr, zatr (arabiska), satar, zatar (farsi = persiska), koranit, timin (hebreiska), timyan (jiddish), bai li xiang (mandarin = kinesiska), baak leih heung (kantonkinesiska), taimu, jakôsô (japanska), taymat (thai) Andra språk Thymon (grekiska), thimári, thymari (nygrekiska), Thym, Echter Thymian, Garten-Thymian, Römischer Quendel, Welscher Quendel (tyska), tijm, keukentijm, wintertijm (holländska), timián, tömjenfû, bölsemfû (ungerska), timyan (ryska), tymianek (polska), esperanto (timiano) |
|
|
Artvarianter | Kemotyper
röd timjan
• Thymus vulgaris ct. carvacrol • Thymus vulgaris ct. thymol Kemotyper söt timjan • Thymus vulgaris ct. linalol • Thymus vulgaris ct. geraniol • Thymus vulgaris ct. thujanol-4 • Thymus vulgaris ct. terpineol |
Besläktade | Släktet Thymus
omfattar 300-350 arter, beroende på vem man frågar. Släktet är svårutrett, korsar sig lätt och dessutom nerlusat med trädgårdssorter med tveksamma benämningar. Det som var art ena dagen har blivit underart, varietet eller sort nästa. Nedanstående ger bara ett hum. |
Ej besläktade | •
Ajowan, "koptisk kummin" (Carum copticum), eng.
white thyme, carum ajowan. • Häckbasilika (Calamintha clinopodium = Melissa calamintha), eng. hedge basil, wild basil, basil thyme, French marjoram, European nepeta. • Basilikatimjan (Calamintha nepeta ssp. glandulosa), eng. basil thyme, calamint, mountain mint. Är ingen timjan, ingen mynta, ingen kattmynta utan en underart av stenkyndel (Calamintha nepeta). Glandulosa = med många körtlar. |
|
|
Beskrivning | • Halvbuske: Flerårig, 10-45 cm hög. Ständiggrön, tuvbildande halvbuske med risigt växtsätt.
Fyrkantig, hårig stjälk, nedtill vedartad,
upptill rikt förgrenad och uppåtböjd. Hela örten luktar
starkt och friskt. • Blad: Bladen är nästan utan skaft och sitter motsatta i par längs grenarna, vanligen sex och sex, och är 4-9 mm långa, elliptiskt smala och med inrullad kant. På undersidan är de vitludna, på ovansidan grågröna till mörkgröna. • Blomma (juni-oktober): Små vita till rosa-ljuslila blommor samlade 3-6 i kransar kring de översta bladvecken. • Frukt: Frukten består av fyra nötter. |
Odling och bruk |
Skörd |
Växtdroger och beredningar | •
Ört med blad och blommor (Herba thymi vulgaris, Herba
thymi, Thymi herba): Svenska farmakopén I-VII (1775-1869) och X (1925), eventuellt även XI (1946). • Timjaninfusion (vattenutdrag) • Timjanessens (eterisk olja) • Tymol (isolerat ämne) |
|
|
Historia Trädgårdstimjan (Thymus vulgaris) (Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887) |
Namnet • Thymus efter grekiska thymon, thymos och latin thymum, båda med betydelsen timjan, kyndel. Namnet kan ha sitt ursprung i de grekiska orden thymos = livskraft, ande, rök, thyein = dofta, röka, offra som rökelse, och thyo = rökelsedoft, särskilt vid slaktoffer. Det har också gissats på släktskap med gammalegyptiska tham = växt använd vid mumifiering. Härav timjan och former som tymean, timean i fornsvenskan före 1500-talet. • Vulgaris = allmän, vanlig, av latin vulgus = folket, hopen, allmänheten. Ursprung Västra Medelhavsområdet från Portugal till Italien. Mesopotamien och Egypten Det äldsta omnämnandet av timjan är från en sumerisk kilskriftstavla från 3000 f. Kr. där den nämns som ett läkemedel. Exakt vilken som avses - trädgårdstimjan, backtimjan, timjan corido eller någon annan - är svårt att bestämma. Lika osäker är man på den timjan som odlades i Egypten och som sades förjaga onda andar. Den hörde antagligen, med spiskummin och anis, till de första inhemska örter som prövades i balsamering och ingår i flera recept i Eberspapyrusen (runt 1550 f. Kr.). Grekland Theofrastos (300-talet f. Kr.) beskriver ett par sorters timjan, erpyllos (Thymus sibthorpii) och påpekar att ännu fler finns. Ingen av de nämnda är våra dagars. Timjan, vilken de nu var, hörde till kärleksgudinnan Afrodite och användes som rökelseoffer och vinkrydda och som en symbol för mod. En berömd honung som sades skänka mod kom från den timjanbevuxna bergskedjan Hymettos utanför Aten. Rom Romarna använde timjan ungefär som grekerna; gned in sina döda med den och helgade den åt Afrodites romerska motsvarighet Venus. Även här finns tveksamheter om arterna. Den thymos som Dioskorides beskriver år 78 och som enligt honom kallades merouopys av egyptierna har visat sig vara samma erpyllos (Thymus sibthorpii) som Theofrastos talade om. Plinius vid samma tid berättar om en serpyllum (antagligen dagens backtimjan, Thymus serpyllum) och påpekar sedan att det också finns en odlad sort, utan att kalla den vid något särskilt namn (antagligen trädgårdstimjan). Han berättar hur populär den var som biväxt och att lukten ansågs nyttig för epileptiker. Sverige Från 1000-talet spridd i Europa genom munkar; i Sverige odlad sedan 1400-talet. 1598 planterades örten i trädgårdarna vid Vasasonen hertig Karls residens Nyköpingshus. I Danmark odlades den enligt Flora Danica av allmogen under 1600-talets första hälft. Timjan som mat och medicin Timjan är en av de allra mest använda gröna kryddväxterna. Den ingår i kryddblandningen bouquet garni med t. ex. basilika, dragon, lagerblad, peppar, persilja och rosmarin. I Sverige har den varit vanlig i all slags slaktmat. I södra Sverige har man timjan i ärtsoppa medan mejram föredras i norr. Ordinerad av Linné i Materia Medica. En kvist timjan under huvudkudden eller i ölet sägs hjälpa mot melankoli, te på timjan mot kopparslagare och utvärtes hjälper timjansprit på slagskador och sträckningar. Bruket av timjan som förkylningsmedel är mycket gammalt men kanske har backtimjan använts mer. I Norden var timjan vanlig i kyrkkvasten, en bukett med starkt doftande växter som kvinnorna hade i psalmboken och tog upp och luktade på då och då under gudstjänsten. Om den skulle hålla en vaken när predikan blev lång, kamouflera stanken från kyrkans gravar eller hade magiska syften, därom tvista de lärde. Samma bruk förekom i England där buketterna kallades tussie-mussies. Dagens magiker tar ett timjanbad innan de utövar magi; det ska hjälpa till att fokusera tankarna och uppnå styrka. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper). Enligt elementläran het och torr (Culpeper). Kinesiskt element, liksom backtimjan: Vatten, i viss mån metall. |
|
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Classen, Howes och Synnott
(1994), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ebbell
(1937), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), von
Hofsten och Bergkvist (1989), Hylander (1975), Impecta (2004), Juneby
(1977), Juneby (1999), Jönsson (1910), Keyland
(1989), Kirkevold
och Gjessing (2004), Kramer (1958), Lawless (1992), Lindeberg (1982), Lindeberg
(1988), Lindgren (1918), Lundberg (1960), Manniche (2006), Meyer (1952),
Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Neuendorf (1991), Neuendorf (2009), Nielsen (1991), Nordiska
farmakopén I (1961-1965), Nordström (1940),
Pharmacopea suecica I (1775), (Plinius 20:40 (1951), Podlech (1989), Reynolds
(1996), Schweigger och Kammerer (1998), Seymour (1980),
Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák
(2000), Svenska farmakopèn X (1925), Theofrastos bok 6 (1916). |
|
|
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|
|