Svenska Akademien som idéernas väktare | Alf Åberg

Streckare från mer än 100 år

DEN 5 APRIL 1786 instiftade Gustav III Svenska akademien. Det skedde under mycket högtidliga former på Börssalen i Stockholm. Mönstret hade kungen hämtat från den franska, som han besökt 1784. Som Sven Delblanc visat i sin avhandling "Ära och minne" (1965), hade planen utkristalliserats under ett samtal han fört med den italienske vetenskapsmannen Paolo Frisi, som rått honom att ordna vittra tävlingar fått stimulera till nyskapande i poesin och vetenskapen.

Genom Svenska akademien ville kungen skingra det grå missnöje som han ansåg hade utbrett sig över landet och få i gång en motpropaganda mot fienderna till den av honom förda politiken. Genom äreminnen och dikter av olika slag skulle den väcka till liv en fosterländsk anda och sådana ideal som inspirerat hans regim. Det gällde också att framställa frihetstiden och dess partikäbbel i så mörka färger som möjligt.

Akademien skulle bestå av aderton personer av tre slag: egentliga författare, de lärda och ämbetsmän som ”i rikets högsta värv eller i allmänna sammanlevnaden från barndomen” stadgat sin smak. Den centrala uppgiften skulle vara att vårda språk och smak och genom minnesteckningar hedra stora män och stärka den allmänna fosterlandskärleken. Den sammanhållande kraften i akademien skulle vara en sekreterare. Till denna post utsåg kungen kronprinsens lärare, vältalaren och filosofen Nils von Rosenstein.

AKADEMIEN skulle verka som en psykologisk beredskapsnämnd, säger professor Torgny T. Segerstedt i sitt tvåbandsverk ”Svenska akademien i sin samtid. En idéhistorisk studie” (I 1786–1844, II 1844–1886, Norstedts) ett av de många gedigna arbeten som utkommit i anledning av akademiens 200-årsjubileum. Författaren vill visa hur akademien under de första hundra åren påverkats av de andliga huvudströmningarna och samtidigt själv sökt påverka synen och kunskapen om verkligheten och samhället

Huvudkällan för Segerstedts arbete har varit akademiens egna handlingar, som han samvetsgrant gått igenom – bara det en aktningsvärd prestation. Han har också tillgodogjort sig alla moderna avhandlingar i ämnet, inklusive sina egna. Det är en lärd och lärorik framställning, vittgående och väl komponerad, och under läsningens gång blir läsaren bekant med de flesta av akademiens ledamöter, både de stora andarna och de som hade svårt att få vingarna att lyfta.

DET STORA PROBLEMET för akademien ända från början var att bilda en någorlunda enhetlig grupp som kunde tjänstgöra som en domstol för språket och smaken och enas om en föreställning om vår historia. Gustav III var akademiens höge beskyddare och deltog ibland i dess arbete.

I den första generationen av akademiledamöter spelade Johan Henrik Kellgren den kanske viktigaste rollen, när det gällde att forma akademien som grupp och nå fram till en gemensam syn på vården av språket och smaken. Redan Gustav III hade fäst uppmärksamheten på predikospråket som var särskilt viktigt, eftersom det nådde en stor allmänhet. Kellgren och många efter honom tog upp tanken och ville att akademien skulle formulera lagar för prästernas språk. Prästen var ju en nyckelperson i folkbildningen, och hans talekonst måste anpassas efter församlingens fattningsförmåga. Det är troligt att akademien kom att spela en viss roll när det gällde predikospråkets utveckling.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Akademiens förste farlige opponent blev Thomas Thorild. Han vägrade att tro på smakdomstolar och hävdade att snillet skapade sina egna lagar. Men Thorild landsförvisades och blev därigenom oskadliggjord. Värre var det när akademien invalde en oppositionsman mot det gustavianska programmet. Det var politikern Axel Gabriel Silverstolpe, som i sitt inträdestal 1795 uttalade sina sympatier för frihetstiden. Förmyndarstyrelsens ledare hertig Karl blev så uppskrämd att han lät suspendera akademien. Först efter Gustav IV Adolfs trontillträde året efteråt kunde den återuppta sin verksamhet.

STATSVÄLVNINGEN 1809 och valet av marskalk Bernadotte till svensk tronföljare måste ha inneburit en svår omprövning för många ledamöter i den gustavianska akademien. Efter en tids passivitet och tystnad valde man att även i fortsättningen hylla Gustav III som akademiens stiftare. Också Karl Johan hyllades som hjälte och Sveriges räddare. Man drog paralleller mellan hans krig och Gustav Il Adolfs. Genom sådana jämförelser, säger Segerstedt, ville man införliva honom i en svensk tradition.

Under denna tid sammansvetsades akademien som grupp. Det skedde under den hårda kritik den måste utstå från den nyromantiska skolans män. De tog upp Thorilds tankar och utdömde akademien som språk- och smakdomare. De kritiserade också sammansättningen av institutionen. Gustav III hade tänkt att de höga ämbetsmännen i akademien skulle öka litteraturens sociala anseende, men oppositionen menade att eftersom dessa personer ofta hade dålig smak kunde de inte hjälpa till att öka diktens kvalitet. De utdömde också pristävlingarna. Enligt deras åsikt gick det inte att lära sig skriva god poesi. "Man utbildar inte genier.”

Akademiens främste försvarare blev Carl Gustaf af Leopold, som avvisade alla ytterligheter och förespråkade upplysning, sunt förnuft och smakens enhet. Vetenskapen skulle tjäna nyttan och vara tillgänglig för alla. Han stred elegant och intensivt mot den nya skolans dunkla antiintellektualism men lyckades inte övertyga sina motståndare.

NYA LEDAMÖTER kom till – de främsta var väl Geijer, Tegnér och Johan Olof Wallin – och efterhand anpassade sig akademien efter en förändrad verklighet. Särskilt Geijer och Tegnér verkade för att skapa ett mildare andligt klimat. l sitt inträdestal 1819 uppehöll sig Tegnér huvudsakligen vid Gustav III, som han hyllade både som en upplysningsman och skapande geni. Kungen var en motsättningarnas man, säger han, men det fanns en äkta kraft i hans rollspel och med den ingrep han djupt i nationens liv. "Som en vår trädde han in i den svenska historien; och plötsligen stodo alla nationens krafter på en gång i blomma, och livet utgöt sig, och sången vaknade runt omkring.”

Med sitt tal lyckades Tegnér slå en bro mellan de stridande skolorna, samtidigt som han åstadkom en förskjutning i akademiens positioner. Under kronprins Karl Johans tid kom akademien att närma sig sin aktuella beskyddare och bli en konservatismens högborg. Efter Karl XIII:s död och Karl XIV Johans tronbestigning 1818 försvarade akademien en stark kungamakt och ägnade mycken möda åt att klarlägga den nya kungafamiljens rätt till tronen.

Under Karl Johans strider med den liberala oppositionen slöt akademien upp på kungens sida, vilket i sin tur ledde till att den blev ett ständigt angreppsmål för de liberala tidningarna. De körde i stort sett med gamla argument: akademien var ett skrå och en lärd korporation, som bara understödde hov- och statspoesi, "sederegler på vers". Men det intressanta är, som Segerstedt skriver, att de uppfattade den som en politiskt viktig institution.

VID ROSENSTEINS DÖD 1824 blev Frans Mikael Franzen akademiens nye sekreterare, men kyrkoherdekallet i Klara tog hela hans tid och han misskötte sysslan. Det var uppenbarligen med lättnad akademiens ledamöter mottog budskapet att Franzén blivit biskop i Härnösand. År 1834 efterträddes han som sekreterare av den götisk-patriotiske poeten Bernhard von Beskow, som kom att utveckla en rik verksamhet på denna post som talare och minnestecknare. Segerstedt menar att detta sekreterarval med största säkerhet innebar akademiens räddning.

Geijer blev ett oroselement under 1830-talet och sprängde kretsen efter sitt avfall till liberalismen. Så småningom skulle också andra liberaler väljas in i akademien, som stod splittrad i olika politiska frågor men fortfarande samlad som korporation mot angrepp utifrån. Majoriteten var motståndare till samhällsförändringar, eller för att citera Segerstedt: "Misstron inom akademien mot Oscar l minskade allt eftersom hans reformiver avtog."

Karl XV var skeptisk mot akademien som inte belönat ett av honom insänt diktverk med något pris. Under högtidssammanträdena roade han sig med att uttrycka sina känslor i bunden form. En gång skrev han: "I voren spökgestalter blott, men inte mera, likt tomma högar utan något fynd däri, och om l alla samlats att orera, ej dock därav man skapat någon poesi ."

Efter representationsreformen 1865 var akademien splittrad och saknade möjlighet att som samlad grupp påverka den politiska utvecklingen. Man släppte uppgiften att fungera som domstol och fortsatte att ägna sig åt "svenska folkets dyrbaraste egendom": de historiska minnena och språket. Men akademiens ledamöter klagade själva över den andliga torkan och samtidens poetiska fattigdom.

STÄMNINGEN tycks ha blivit något bättre efter Oscar ll:s trontillträde 1872. Kungen var akademien välbevågen, sedan han själv som prins tillerkänts pris för sin diktsvit "Ur svenska flottans minnen". År 1883 blev Carl David af Wirsén akademiens sekreterare och preciserade i några satser sin omedgörliga konservatism. Akademiens ledamöter skulle vara väktare på Sions murar. De måste göra borgen ointaglig och inte släppa in något opålitligt element inom fästningens murar.

En försvarsberedskap var onekligen nödvändig inför angreppen från 1880-talets diktare med August Strindberg i spetsen. När akademien firade sitt hundraårsjubileum 1886, räknade den två stora skalder – Rydberg och Snoilsky – i sin krets men bildade i övrigt enligt Staffan Björck närmast ett professorskollegium. Wirsén skrev en sång till jubileet och Oscar Il uttalade sin stora tillfredsställelse över akademien.

Men efter läsningen av denna förträffliga avhandling undrar man om akademien skulle ha kunnat överleva ännu ett århundrade, om den inte fått att förvalta Nobelpriset i litteratur och därmed tvingats att aktivera sig och i grunden ompröva sina invalsprinciper.